Författare Ämne: ivarsbergshemmet-färjenässkolan  (läst 5792 gånger)

anningela

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 2
ivarsbergshemmet-färjenässkolan
« skrivet: 26 april 2006 kl. 15:20:58 »
Vad spännande! Jag gick i Färjenässkolan och vi var alltid nyfikna på dem som gick på ivarsbergshemmet - det var vår tids värstingar (I början på 60-talet) och mellan skolan och "hemmet" fanns ett högt staket, där vi skolungar brukade klänga för att få en titt på de där "farliga". Min mor jobbade där ett tag som kokerska, men hon tyckte att killarna var odrägliga därför att de satte fast tuggummin på tallrikarna. Och en gång huvaligen, så var det en kille som skrek könsord åt oss där vi stod och glodde - det var den veckans sensation..
När man byggde Älvsborgsbron, så revs både skolan och Ivarsbergshemmet och jag vet inte vart de där killarna flyttades sedan. Skulle gärna vilja höra från någon av dem hur det var där, för sånt tänkte man ju inte på när man var liten.

roppe

  • Moderator
  • Nykomling
  • *****
  • Antal inlägg: 55
  • Roppe in action
    • film4u2
Re: ivarsbergshemmet-färjenässkolan
« Svar #1 skrivet: 14 maj 2006 kl. 23:44:40 »
Citat från: "anningela"
Vad spännande! Jag gick i Färjenässkolan och vi var alltid nyfikna på dem som gick på ivarsbergshemmet - det var vår tids värstingar (I början på 60-talet) och mellan skolan och "hemmet" fanns ett högt staket, där vi skolungar brukade klänga för att få en titt på de där "farliga". Min mor jobbade där ett tag som kokerska, men hon tyckte att killarna var odrägliga därför att de satte fast tuggummin på tallrikarna. Och en gång huvaligen, så var det en kille som skrek könsord åt oss där vi stod och glodde - det var den veckans sensation..
När man byggde Älvsborgsbron, så revs både skolan och Ivarsbergshemmet och jag vet inte vart de där killarna flyttades sedan. Skulle gärna vilja höra från någon av dem hur det var där, för sånt tänkte man ju inte på när man var liten.



Hej! Hej! "anningela"  :D

Kul att någon hör utav sig, även om du inte har erfarenhet från Ivarsbergshemmets vedermödor.  8)

Jag, (mitt namn är Rolf) var på Ivarsbergshemmet redan i tidig ålder, åren var 1948-49 tills de sände mig vidare till Täby (Vid Vallentunasjön) utanför Stockholm. Nu kallas området för gamla Täby. :roll:

Innan jag kom till "Ivarsberg" så var jag på Vidkärrs barnhem. Som åttaåring landade jag på "Ivar", det sades mig att jag var för rymningsbenägen för att få stanna kvar på "Vidkärr". Precis som om det skulle vara svårare att rymma från "Ivar", det var istället mycket lättare, för mina Morfäräldrar var boende på Vegagatan, det var ju bara att springa ner till gratisfärjan som vi kallade den. Sedan gick det lätt på flinka ben via Slottsskogsgatan genom Slottsskogen och mina Morfärldrar tog alltid hand om mig, tills dagen efter när Polisen kom och hämtade mig.

På Vidkärrshemmet var det lite knepigare med att komma hem, man fick tigga till sig en femöring för att ta spårvagnen genom hela staden och vem man träffade när man tiggde, det visste man inte och oron att åka fast fanns alltid.

Men tillbaks till "Ivar" som även då på den tiden tog hand om flyktingbarn från det krigshärjade Tyskland och inte bara ombesörjde oss, i andras ögon; "Gangsters".

På "Ivar" fanns bara pojkar från tror jag 7 år, till arbetsför ålder cirka 15-17 år. Det fanns inga kriminella element som jag ser det på "Ivar", däremot var det tufft för många småpojkar som behandlades elakt av de äldre grabbarna. Ett exempel kunde vara att man var tvungen som lite grabb börja röka, annars fick man stå utanför gemenskapen och blev mobbad. Jag minns det som om det vore igår. Man tränade rökning efter skolan och spydde upp allt man fått i sig på dagen. På kvällen när man skulle lägga sig så mådde man så illa att man bad till Gud om förlåtelse och ångrade allt man gjort under dagen. Det var här jag lärde mig be för första gången. "Gud som haver barnen kär se till mig som liten är ........." Jag hade ingen aning om vad det betydde, men en hygglig pojke lärde mig detta och så bad jag så i forsättningen för att dämpa min ensamhet, samt längtan för att komma ifrån detta Helv.... för så tolkade jag det vid denna ålder.

Det enda som jag såg positivt på detta hem, var att Sverige tror jag, tog VM-Guld i fotboll de här åren. Gunnar Gren och kompani var nu idoler. Inget som jag egentligen var intresserad utav, men det lät bra på något vis.

På "Ivar" lärde man sig mycket som man inte kunde drömma om, iaf. inget man lärt sig hemifrån. Att kasta ur sig skamliga
ord inför de fina flickorna på andra sidan staketet, blev ju till att man ökade sin status hos de äldre pojkarna. Det utnyttjades av de stora grabbarna, de hade lärt sig hålla tyst i rättan stund och lät de yngsta hojta, samt senare ta emot straffet när det kom fram till föreståndaren. En gång när det drabbade mig så ångrade jag detta enormt mycket, för först då när jag blev ertappad fick jag förklaringen till vad orden betydde. Jag var egentligen ganska blyg inför de flickor bakom staketet, de var så fint klädda och söta tyckte jag, men det fick man inte visa, för då låg man illa till.

Jag blev ganska så bra på fotboll, bordtennis och schackspel under denna tid. Något positivt iaf. för det tog jag med mig genom åren och hade mycket glädje utav.

En förhandling kom till stånd mellan mig, barnavården och föreståndaren för "Ivar". Mina rymningar från hemmet kunde inte godtagas och något måste göras enlig nämnda myndighetsutövare. Vi kom överens om att jag skulle sköta mig och stanna på hemmet i två veckor och därefter så skulle jag få permission varje lördag och söndag. Detta var ett för mig ett tungt beslut att ta, men jag bestämde mig för att gå dem till mötes. Sagt och gjort, jag skötte mig i två veckor och på den tredje veckan skulle jag få permission, men dagen före på fredag, så kom en barnavårdsman och hämtade mig och det blev ingen permission utan transport till Stockholm istället. Detta svek har jag aldrig förstått eller glömt i livet. Den längtan efter mina morföräldrar etc.. var så stark att jag gick i självmordstankar. En dag bestämde jag mig, jag letade upp den högsta gran jag kunde hitta och klättrade upp i toppen på den, sen kastade jag mig rakt ut i luften, men medan jag for till marken slog en gren till mig hårt i ansiktet, instinktivt av denna smärta försökte jag hindra fallet, jag fick tag i en gren, den sista på granen innan marken, jag åkte ner på grenen som fjädrade för min tyngd, men plötsligt stod jag där på marken medans grenen for tillbaka i sitt läge. Det smärtade i ansiket och jag bad igen till den ende jag hade förtroende för och lovade att inte göra om denna handling igen. Jag började längta tillbaka till "Ivar" igen, för där fanns ju åtminstone chansen att få se de mina ibland, här fanns ingenting tyckte jag, bara längtan. Även om behandlingen på "Ivar" inte var så bra, så hade jag valt det, framför detta jag nu hamnat i.

Som tolvåring fick jag permission och åka till mina kära morföräldrar för att fira Jul. De släppte aldrig iväg mig sedan, de tog vårdnaden om mig och jag började i Nordhemsskolan för fjärde klass.

Efter skolan gick jag så till sjöss. Gifte mig ungt i samband med rekryten (Flottist) och skiljde mig fyra år senare.

Här efter följde många konstiga vägar genom livet. En lugn episod var med en förlovning och jag spelade med i en orkester, Leif Skölds Orkester. Sedan efter ett par år tröttnade jag på allt runtomkring och gick till sjöss igen, men märkte att det inte var samma som förr och slutade ganska snart med den sporten. Jag abetade på de olika varven ett tag, men oron i kroppen gjorde att jag flyttade på mig ganska ofta.

Bestämde mig för att bli något. Läste in ett förlorat läsår och gick vidare med att ta examen för att bli maskinteknisk ingenjör. Vidare hamnade jag i Oskarshamn som konsult på kärnkraftverket OKG. Efter fem år där så hamnade jag på Ringhals kärnkraftverk, där var jag också i fem år.

Jag bestämde mig för att öppna eget dataföretag och gjorde så för 17 år sedan. Jag lämnade detta för tre veckor sedan och är nu pensionär på heltid. Jag bor nu i ett stillsamt villaområde nära IKEA, Kållered närmare bestämt och kan du tänka dig, jag hade en granne här som heter Stig Hultén (Lärare) han hade oxå gått i den skola du nämner, han hade samma åsikt på den tiden som du hade.

Vi eller jag var ingen kriminell varelse, man var bara oturligt lottad. Skiljda föräldrar under kriget, fattigt och eländes, elände, ingen omsorg bara besvikelser. En rättvis bedömning om hur vi var, fanns inte. Vi var skräp i andras ögon, men i mina ögon så var vi bara oskyldiga barn. :oops:  :cry:

Roppe skrev till en okänd
sg fr Roppe; Tack för visat intresse :-)

karlstad

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 2
SV: ivarsbergshemmet-färjenässkolan
« Svar #2 skrivet: 12 maj 2012 kl. 17:43:12 »
Hej jag heter Bengt var också på ivar.De flesta som var där när jag var där var kriminella.Påden tiden av 50 talet fanns ett snickeri vi byggde båtar.Det var mycket bestraffningar när man rymde då blev man inlåst i en så kallad cell en vecka det var ej så bra för det ledde till ännu mer hat till ett samhälle som gjorde så mycket fel i mot unga mäniskor.Som så många andra Göteborgare gick också jag till sjöss under ett antal år.När jag träffade en under bar kvinna som blev min fru vi fick två härliga barn.Nu är jag pensionär och änkeman men har två under bara barnban.
Önskar alla som läser det här att ni mår bra.Bengt.