Författare Ämne: Vårlyckans solskensbarn  (läst 7075 gånger)

Carmencita Nilsson

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 28
Vårlyckans solskensbarn
« skrivet: 23 mars 2007 kl. 10:54:30 »
Vårlyckans solskensbarn i Limhamn
Frälsningsarméns

Hej alla barnhemskamrater!
Berättar om barnhemsminen som jag tycker är viktiga och kunskap från tidsandan. Skulle allt som jag kommer ihåg och vet skrivas ner bleve det minst en bok och det var inte tanken med just den här berättelsen.
   Kanske kan jag stimulera dig till egna minnen och känslor från din barnhemstid, goda som dåliga. Tillvaron är ju en blandning och nyanserna är många.
   Berättelsen som är privat är avsedd för barnhemskamrater och är ingen föreningsgåva utan ett föreningslån!

Kram från mig/ Carmencita Nilsson



Se också under Nybodahemmet i Stockholm år 1944, Upptagningshemmet Nobelvägen 141 i Malmö och Marklunda barnhem i Osby.



Förord
Den miljö som jag fick uppleva på Vårlyckans barnhem, under några barndomsår ca 1946 eller 1947-1950, har varit en av grundpelarna i mitt liv. Var ungefär 6½ till drygt 9½ år då.
   
Miljön har hjälpt mig att klara utav det tidigare Nybodahemmet år 1944 i Stockholm där jag och mina syskon blev skilda åt och inlåsta i olika rum. Vi fick inte tala vårt spanska språk, det enda vi kunde på den tiden. Det har säkert varit oerhört frustrerande, för att inte säga smärtsamt, att tvingas att befinna sig i ”intet” under så tidiga år. Vi var i åldrarna 4½, 3½ samt 2½ år.
   
Miljön på Vårlyckan har också hjälpt mig att klara utav ett rasistiskt fosterhem, ca 1950-1951 i Malmö, tror att området hette Rosenvång. Fostermodern fru Hallström som kom från en skånsk bondfamilj, var nazistinspirerad. Var fosterbarn i drygt ett år. Hon tog mig istället för ett hembiträde, talade hon om. Hembiträdets lön var 100 kronor¬/månaden men för mig fick hon istället samma summa i månaden av barnavårdsnämnden. Hon tyckte att utländskt spontant temperament, som jag hade var äckligt, hatade fosterbarn eftersom hon själv hade haft en fostersyster, hånade religion, avskydde kvinnor, talade särskilt illa om min mamma som lämnat mig på barnhem och tyckte över huvud taget inte om “svarta utlänningadjävlar”.
   Troligen har jag inte stått svarslös inför hennes is(glödande) hatattacker. Att också fysiskt våld hörde till bilden behöver väl knappast nämnas. Det var en oerhört olycklig tid som jag själv blev tvungen att avsluta.
   
Tack vare Vårlyckan ”överlevde” jag även ett materialistiskt inriktat barnhem, Nobelvägen 141 i Malmö, där barnen var till för personalen och inte tvärtom. Personalen som kom från riktiga familjer, som de sade, till skillnad från oss barnhemsbarn hade inte fått ha det lika bra materiellt som vi hade det. Det talade en del av dem om för oss barn och de gillade inte förhållandet.
   Det är orimligt att barn skall behöva mötas av grön avundsjuka från vuxnas sida. Missunsamhetens ”häxa”! Vuxna som barn är beroende av och skall kunna lita på för sin positiva utvecklings skull och samhällsanpassning!
   
Klarade mig också igenom en ny fostermammas positiva idéuppfattning angående en fosterdotter istället för att förstå den skadade flickan, mig, som hon fick i sin vård. Då bodde jag i Skånes Veberöd.
   
Vidare klarade jag mig igenom Marklunda barnhem i Osby där föreståndarinnan som nyopererad cancersjuk borde ha blivit omhändertagen och tröstad av ett vuxet samhälle. Som nyanlänt barnhemsbarn och tilltufsad var jag inte mogen en sådan uppgift.
   
Kunde även förlåta min storasyster Ros-Marie som slogs "heligt" för att slippa dela sin fostermamma, Esther Tibell i Ystad, med mig.
   
Har också kunnat komma över ett hierarkiskt arbetsliv som varade i tolv år samtidigt som jag var ensam ansvarig för ett barn. En sådan miljö är förtryckande och basen som är längst ner på triangeln får bära den tyngsta bördan. Som sjukvårdsbiträde hörde både jag och mitt barn till den. Detta var i slutet på 50-talet och arbetet varade till alldeles i början av 70-talet.
   
Men också konkurrensens "fula ansikte" fick jag uppleva inpå "bara skinnet" vid institutionen Socialt arbete i Umeå som forskare. Genom konkurrens med andra utvecklas lätt "tjuvnyp", lögner och annan falskhet. Jag blev som oliktänkande utsatt för mobbning och då var jag ensam vuxenansvarig för två tonårspojkar. Det äldsta barnet var vuxet, men våld drabbar, som bekant, hela familjen. Detta var innan lagen mot mobbning trädde i kraft.
   
Har ännu inte kommit över den sista miljön men om ”femtio år” kommer den säkert i sin futtighet ha misst sin betydelse. Men all den ekonomiska och sociala trygghet som jag borde ha fått och inte fick, den skulle ansvariga få betala i nutid!
   
Utan moral går samhället under har någon klok sagt. Det går bara att hoppas att "skutan" rätar upp sig i framtiden, för vet gör jag inte.


Men varför kom jag till Vårlyckan och hur var tidens anda då?
Min mamma skulle föda sitt fjärde barn, mitt minsta syskon. En liten Kickan blev det. Då var vi andra tre syskon på Nybodahemmet i Stockholm. Några år senare blev mamma så sjuk att hon lades in på sjukhus. På den tiden ansågs inte pappor själva kunna ta hand om sina barn. Alla vi fyra syskon lämnades till Vårlyckans barnhem strax utanför Malmö i Skåne eftersom vi då bodde där. Det fanns ännu en mening med att lämna oss till Vårlyckan. Den meningen var att pappa och mamma skulle hitta en fristat åt oss i Amerika. Mamma upplevde Sverige som “dödens hemvist”, ett känslokallt livsklimat som inte gav svängrum och andningsutrymme. I Amerika där det fanns spansktalande människor skulle vi nog alla få möjlighet till värdigt liv. Det hade säkert kunnat bli så om pappa inte hade insjuknat i galopperande TBC på båten mellan Syd- och Nordamerika. Han kom aldrig in i det förlovade landet utan sändes tillbaks till Sverige. Vi träffade varandra, han, jag och min lillebror på Vårlyckan i Limhamn år 1949. Det var tre veckor innan han avled i sjukdomen.
   Tant Anna, frälsningsmajor Anna Löfgren, som förestod barnhemmet sände en krukväxt till honom. En cyklamen, som han älskade. Men på hans begravning fick vi syskon aldrig gå. “Barn glömde så fort”, ansåg tidens makthavare. Och de påverkade varandra.
   Att jag älskade min pappa och saknade honom, och att det kändes tomt att inte ha fått ta adjö av honom, behöver jag skriva det?

Min pappa, som var svensk, hade ägnat en del av sin ungdom till att hjälpa det spanska folket. Han var frivillig soldat på det spanska folkets sida, mot Franco. I kriget blev han skjuten i ryggen och det var på ett spanskt sjukhus som han träffade min mamma. Franco vann kriget så det gällde för pappa och mamma att fly till säkerheten. Den fann de över bergen Pyrenéerna mot Frankrike och senare Sverige. Men i det nya landet väntade ett annat hot på min mamma, en känslomässig förtvining. Hon var ju inte blond och blåögd med ett lugnt svenskt temperament. Detta var omkring början av 1940-talet och då var det viktigt att liknas vid en arier i Norden.
   Det var således inte endast för sjukdoms skull utan också för att försöka att undvika rasförtryck bland annat som vi syskon lämnades till Frälsningsarméns barnhem, Vårlyckan. Säkert gav pappa oss det bästa alternativet som fanns att få. Han var ju inte ovetandes om att vi syskon hade låsts in i olika rum på Nybodahemmet så att vi inte skulle kunna tala vårt spanska språk tillsammans.
   Så här löd en visa som vi barn fick lära oss på Vårlyckan:

   Vi är Vårlyckans solskensbarn
   vi är Vårlyckans solskensbarn
   vi vill älska Gud
   lyda tant
   handla rätt
   Vi är Vårlyckans solskensbarn

Enligt visan var risken för ras- och temperamentsförtryck minimal.
   Inte alla blev solskensbarn, jag var ett barn som blev det. Mycket tack vare tant Anna som jag blev en svans åt så länge som vi båda fick vara i varandras närhet. Jag följde med henne i hennes arbete, följde med henne när hon gick ärende på stan och var på hennes rum och samtalade. Våra samtal brukade spinna omkring Gud, Jesus, vår tillvaro, det onda och goda i livet. Hon talade om sig själv och om sin egen barndom. Vi blev vänner och hon stöttade lilla mig.
   Trots det hände det att jag inte alltid kunde leva upp till visan, att handla rätt. Den blev lite haltande för ett barn i utveckling som måste få pröva gränser, även de egna. Det blev svårt att alltid handla rätt. Då blev jag, som alla andra barn, straffad. Tant Annas straffutdelning brukade bestå i en örfil eller lavett eller orre som den också kallades för. Den var ett slag i ansiktet. ”Kärt barn har många namn”. Längtan efter mina föräldrar kändes så stor då. Saknaden av en moders kärleksfulla, förlåtande och tröstande famn var stark sådana gånger. Vad jag behövde min mammas känslor, hennes spontanitet, temperament, alla pussar och kramar!

Det förelåg en sträng disciplinerad uppfostringssyn vid den här tiden. Till tidens lösen hörde ordning, reda och renlighet samt straffutdelning om fel begåtts.

En schlager som blev modern skojade med tidens värderingar:

   För ordning på torpet skall det va, jaha
   för annars blir det inte säj, nehej
   och "käringar" med sinne
   de borde sitta inne
   För ordning på torpet, ordning på torpet, ordning på torpet skall det va.

   För ordning på torpet skall det va, jaha
   för annars blir det inte säj, nehej
   kom hit med alla drängar
   i våra tomma sängar
   För ordning på torpet, ordning på torpet, ordning på torpet skall det va.

Ett annat uttryck i tiden var -Ordning och reda, pengar på fredag-.

Och så var det det där med städning. Sverige hade varit ett fattigt land under långa tider och blivit "Lort-Sverige". Med ökad industrialisering och rikedom följde också en medvetenhet om renlighetens betydelse. Ett städraseri bröt ut som varade i många år. Det städades i så gott som varje hem, varje fredag. Så också på institutioner.

På Vårlyckan innebar det att varje fredag var tanterna upptagna med det allra viktigaste i tillvaron, städning! Först skurades golven och därefter belades de med bonvax. Sist putsades golven, dels med ylletrasor dels med maskin. Det luktade rent och det sken så vackert om våra golv.
   Men ve den unge som inte förstod allvaret! Jag kände mig verkligen hotad om jag gick in med smutsiga skor eller störde tanterna i deras ”stora” livsgärning.

I den stränga disciplinerade barnuppfostringssynen låg förutom ordning och reda, straff om fel begåtts också bestämda tider i alla lägen. Alla måltider hade sina särskilda tider. De skulle hållas. Fast undantag kunde göras på Vårlyckan, hänsyn kunde också tas till individen.
   Till varje måltid stod vi bakom stolarna till våra bestämda sittplatser. Innan vi fick sätta oss till bords bad vi alla högt en bön. Den kunde lyda:

   Gode Gud välsigna maten, amen.
Eller:
   I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få.

Efter maten löd bönen alltid:
   Tack gode Gud för maten, amen.

Men vi barn lade till tack efter amen till bönen både före och efter maten.

Den av oss som inte älskade maten som serverades fick lov att "betala för skadeståndet". Jag råkade ofta ut för problemet eftersom jag var ett kinkigt barn när det gällde mat. Min spanska mamma kunde koka soppa på "en spik" och den särskilda begåvningen hade inte kokerskan på barnhemmet.
   Om maten inte åts upp kunde det hända att min ändalykt lyftes högt upp av en personal för att därefter med en kraftfull duns återgå till normalläget.Om maten efter behandlingen fortfarande inte åts upp kunde jag tvingas att äta upp genom tvångsmatning. En vuxen höll då sina fingrar om min näsa, munnen öppnades för andning och in i munnen följde med luften också en sked med mat. Kräktes maten upp på grund av den oaptitliga behandlingen fick också uppkastningen ätas upp.
   Guds mat fick inte vanäras! och Sverige var ännu inte rikt.

Trots det hade vi barn större förståelse för varandra. Det innebar att vi hjälpte varandra att äta upp maten innan tanterna såg att vi matvägrade. Det hände också att vi satte tallrikarna på varandra så att ingen skulle kunna se vem som matvägrat. Hade vi en chans, sprang vi ut med tallrikarna i köket och slängde tallrikar med maten i slasken. Det föddes en mycket stor med- och samarbetskänsla mellan oss barn.

Men tanten som utförde behandlingen fick en hatisk tanke av mig. Du ska få när jag blir stor eller vänta bara tills jag blir stor, då! Fast då jag blev stor fick ju tillvaron helt andra proportioner. Att se matvägran som helig olydnad! Det blev nästan mer synd om tanten som kunde låna sig till en sådan låghet.

Större ordning än att det aldrig gick att förlåta en syndig rådde dock inte på Vårlyckan. Det gavs ris och ros. Låt udda vara jämnt, var ett återkommande uttryck. Det går ju också att se mellan fingrarna, var ett annat.

Till de trevligare områdena hörde våra kontinuerligt återkommande sångstunder och lekar där också de vuxna deltog. Sångerna kunde lyda så här:

   Vi är krigare för Gud som i kampo dragit ut
   för att strida emot synden, vi är krigare för Gud
   //

   Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord
   vit och gul och röd och svart
   gör detsamma har han sagt
   Jesus älskar alla barnen på vår jord

   Jesus har en bok i himlen, snart så är den full med namn
   namn på frälsta små kineser, negerbarn från Kongoland
   indianer, eskimåer, svenska barn med hjärtat rent
   Jag vill möta dem i himlen när din bok är full med namn.

   Jesus älskar, älskar just de små
   i sitt ord han säger som så
   Låt de små barnen komma till mig
   ty, de hör mig till

   Jesus älskar mig, ja det gör han
   dig, ja det gör han, oss ja det gör han
   Jesus älskar mig, ja det gör han
   från nu och till evig tid.

   De små barnen, de små barnen som älskar sin Jesus
   som juveler skall de samlas en gång i hans famn
   Liksom morgonens stjärnor de då skola lysa
   i hans krona för evigt och lova hans namn.

För ett kärlekstörstande barn var sångerna som mjuk bomull kring hjärtat. Och nog kändes det äkta, det där med kärlek. Men vi sjöng även alla de sånger som sjöngs i skolorna runt om i landet som Båsippan ute i backarna står, Herr kantarell, Fjäril vinga med många, många fler visor.

   Vi barn kunde också få delta i bullbakning eller samarbeta med de vuxna genom att hjälpa till. Då växte det fram en mycket nära, kollektiv gemenskap. Den kändes märkbar också genom att tanterna, precis som vi barn, bodde och levde sitt vardagsliv på Vårlyckan eller Frälsis som vi också kallade barnhemmet för. Personalen som kallades för tanter bar alltid blå klänningar med vita stärkta förkläden till. Det var vardagsuniformen. Håret var oftast slätkammat med knut i nacken eller med en rullknut längst ner i nacken, som såg ut som en korv. Till helg bar de Frälsningsarméns uniform med svarta och vinröda färger. Genom blod och eld var Frälsningsarméns symbol- eller standaruttryck. Det låter passionerat och det var det med. Tanterna hade vigt sitt liv åt oss barn, särskilt slumsystrarna som inte fick gifta sig. Vi var Guds barn och deras idépassion.
   Förutom att vi levde tillsammans på barnhemmet kunde vi även vara tillsammans utanför Frälsis. Vi kunde få följa med tanterna när de hade ärenden ut på stan. Vi hade även loppmarknad och basarer med förfriskningar, vi kunde gå till Frälsningsaréns kårhuslokal och lyssna på vittnesmål och strängaspel mm och vi gick varje söndag till söndagsskolan. Det var oftast där som vi fick lära oss att sjunga sångerna om Jesus kärlek, särskilt till oss barn.
   Men vi lekte också med tanterna, både till vardags och helg. Vi lekte ringlekar, sista paret ut, rymmare och fasttagare, packa pappas kappsäck med många andra lekar. Särskilt till helger som påsk, pingst, midsommar och jul lekte vi tillsammans och då smyckades även barnhemmet med symboler som hörde till helgerna som pynt och annat.
   Förutom frälsningssoldaterna som alltid arbetade hos oss kom också annan personal till oss. Det var tanter som kom från flickhemmet. De hade bott där för att lära sig att inte leva så sexuellt lössläppt. Innan de skulle ut och arbeta i samhället fick de komma till oss och arbeta. Oftast träffade jag dem i källaren där de arbetade med vår tvätt. De berättade att flickor utvecklades till kvinnor. En dag fick flickan blod i byxan och kanske barn i magen som vuxen. Vi tjejer hade en alldeles särskild roll i livet, vi kunde få barn. De talade så levande och positivt. Vad jag kom att längta efter att bli stor!
   Gitarren hade en särskild plats på Frälsis. Den användes både på kår- och barnhus. Det hände att vi satt med strängmusikant tant Nanna och sjöng medan hon spelade och sjöng för oss. Ibland när det var sommar och sol kunde vi sitta på stora altanen utanför vår sovsal. Då satt tant Nanna med bara BH på överkroppen för att också få sol på sig. Hon såg så rund, rar och kvinnlig ut. Annars var vi oftast på hennes rum eftersom de visor vi sjöng inte ansågs vara helt acceptabla av tant Anna. En av de visorna lät så här:

   Far är så sträng han grälar jämt på mor
   det är så fattigt i stugan där jag bor
   allt far förtjänar till krogen det går
   när han kommer hem så är han svår

   Det är ljust i lyktan lilla mor om jag nu kunde hjälpa dig
   men det kan jag nog när jag blir stor så gläd dig lilla mor.

   Tidigt var morgon med korgen jag går
   och hos en bagare gammalt bröd jag får
   mor tycker vägen är kuslig och lång
   men då uppstämmer jag min sång

   Det är ljust i lyktan lilla mor ...

   När jag blir stor skall min mor bo hos mig
   och vi skall ha en lampa för sig
   och när den skiner klar som en sol
   väcker jag mor i hennes stol

   Det är ljust i lyktan lilla mor ...

   När mor en gång blir trött och ej kan gå
   det kan ju ske ty hon har slitit svår
   då skall jag sitta och sjunga för mor
   sången jag sjöng när jag blev stor

   Det är ljust i lyktan lilla mor ...

Visorna, som oftast var sorgliga, rörde våra hjärtan och väckte både vår empati och vår sympati. Vi satt alla i samma båt som Guds barn, både vuxna och barn och vi levde kollektivt nära varandra.
   Frälsis gav en god och trygg upplevelse av tillvaron. En vardag som till sin grund var matriarkatisk även om mannen framhölls som tillvarons högsta och förnämligaste skapelse av tant Anna. I verkligheten hade mannen en underordnad roll på Vårlyckan. Vi hade en vaktmästare som arbetade utomhus med vår trädgård och var mest i källaren bland potatisbingar och andra utrymmen. Manliga frälsningssoldater kom till oss för att få bada och få mat av tanterna. Då hände det även att de spelade på vårt piano. Sådana gånger kunde vi stora barn vara med och sjunga. Helt främmande var mannen således inte, men nästan.


Yttre miljö
   Den yttre miljön var förnämlig. Vårt hus var en vit herrgårdsbyggnad med två våningar samt källare och vind. Det hade skänkts till Frälsningsarmén. I bostadsområdet runt Frälsis bodde människor som hade det bättre ekonomiskt ställt. Till vårt hus hörde två stora terasser, en på nedre botten och en på andra våningen, utanför storflickornas sovsal. Båda vätte både mot vår stora härliga gräsmatta som var översållad av tusenskönor och mot Strandvägen. Vi hade fruktträd, bärbuskar, grönsaksland och buskar som hindrade utomstående att få alltför fri insyn. Vi kände oss skyddade. Vi barn hade lekhus, gungor, sandlåda och klätterställningar. Vi hoppade hage och bock, läste ramsor för att det till slut skulle bli en kvar som stod och räknade när vi andra gömde oss, och högt skulle det räknas så att alla hörde, då vi lekte kurragömma med pjätt. Ramsorna kunde lyda:
   
   Äppel, päppel, pirum, parum
   kråkan satt i tallegren
   den sa ett, den sa tu
   ute skall du vara nu.

   Två hästar stod i ett stall
   den ene sket så det small
   då kom bonden in och sa
   usch, vad här luktar skit idag.

   Pelle plutt, plutt, plutt
   tog ett skutt, skutt, skutt
   flera mil, mil, mil
   stora kliv, kliv, kliv
   kom han hem, hem, hem
   klockan fem, fem, fem
   fick han gröt, gröt, gröt
   som var söt, söt, söt
   Ut med dig ditt skitta svin.

Vi bollade bollar, hoppade rep, lekte danslekar och mycket, mycket annat.
En danslek kunde låta så här:
   
   Känner du Lotta, min vän
   som bor på Sillagatan 5
   hon har en rar liten vän
   kom får du dansa med mig
   Tjo falli jalli jalli ja, tjo falli jalli jalli ja
   Tjo falli jalli jalli ja, tjo falli ja

   Hon har en rikstelefon
   som går till Lomma station
   och när man ringer i den
   då svarar stinsen, min vän
   Tjo falli jalli jalli ja, tjo falli jalli jalli ja
   Tjo falli jalli jalli ja, tjo falli ja

Mot andra äventyr
Någon gång kunde det hända att vi större barn fick för oss at vi skulle bege oss ut i den stora världen. Vi satte oss då på spårvagnen och kunde åka ända till Malmö och även vidare åt Arlöv till för att hälsa på något barns slākting. När vi sedan kom hem var det oftast sent. Trots det var tanterna glada när vi kom istället för arga. Vi var ju välbehållna och det tyckte de vuxna var viktigast. Det mest troliga var nog att de hade fått telefonbesked från släktingarna om våra äventyr.
   
Miljön utanför Frälsis
Lika tolerant var den yttre miljön inte alltid utanför Frälsis. Min unga lärarinna, fröken Trappe, som jag hade i första och andra klass uppskattade absolut inte en liten, mörk och späd flicka som jag var. Det visade hon tydligt inför mina klasskamrater som istället lärt sig att tycka väldigt mycket om mig. Jag bjöds till alla barnkalas och på rasterna fick jag alltid vara barn i våra lekar då vi lekte mamma, pappa och barn. När jag var sju såg jag ut som tre. Som barn fick jag godis och överöstes med vänlighet och ömhetsbetygelser. Blev smått bortskämd av både klasskamraterna och lite äldre skolbarn. De senare kom gärna till Frälsis för att ta med mig ut på en promenad. Dessa kärleksbetygelser ville unga fröken Trappe sätta stopp för. Hon sade öppet inför oss alla att hon inte alls kunde förstå mina kamraters känslor för mig. Hon tyckte inte att jag var något att tycka om. Däremot visade hon stort gillande inför en storväxt, blond och blåögd flicka. Nazismens värderingar var inte helt utdöda även om Hitler hade förlorat världskriget ett par år tidigare. Fröken Trappe tillhörde själv den ljusa typen, men allt är ju inte guld som glimmar, säger ordspråket.
   
En sång som väl beskriver tidens flickideal lät:
   Tuttan och Ingeborg, två flickor små
   med ljust och vackert hår och ögon blå
   Till skolan vandrar de, jämt hand i hand
   och därför knyter de, ett vänskapsband
   
   Även på barnkalasen kunde det ibland komma lite konstiga vibbar från någon vuxen
från överklassen. Det visades, som exempel, med miner att ”hermelinerna kanske hade tagit in en katt hos sig”? Kunde aldrig förstå en sådan vuxen.
   I tredje klass fick jag en annan lärarinna, fröken Helfrid Lindell. Hon var istället mycket auktoritär och jättegammal i mina ögon, hela 60 år. Hennes kropp var oformlig och även ansiktet tenderade att se så ut. Hon var inte lika ond som min första fröken men väl så distanserad. Jag tror inte att hon orkade med oss. Trots det hände det att hon bjöd hem hela klassen på saft och bullar.
   Idag är jag själv 66 år och jag tror att skulle jag vara lärarinna åt ett trettiotal 9-åringar så skulle jag nog inte heller alltid orka med.
   Skolan hade också trevligheter att bjuda på vid högtidliga tillfällen. Till Lucia till exempel gick vi i tåg med hemmasydda vita långskjortor, glitter i håret och vid midjan och tända stearinljus i handen. Lucia själv hade istället en krona med levande ljus och närmast håret en våt bomullsduk. Kring midjan hade hon ett sidenband som var blodrött och händerna höll hon ihop  med fingertopparna uppåt, som en andlig gest.
   Till skolavslutningen var vi oftast utklädda till blommor. Dräkterna var hemmasydda i papperscrepe. Var och en av oss barn hade en liten vers att läsa. De flesta verserna togs från dikter skrivna av Elsa Beskow och ur vår läsebok "Nu ska vi läsa".
   Även till lunchen hade vi hemmagjort med oss. Lunchen brukade bestå av smörgåsar som låg i smörpapper och en kvarts liter mjölk. Flaskan hade ingen kapsyl. Istället var det smörpapper omlindat om flaskhalsen och nerstucket i själva öppningen.
   I skolan var vi tvungna att lära oss multiplikationstabellen och psalmverser utantill. Jag hade lätt för att lära och höll mig till rim och andra små knep för att komma ihåg. Annars var utantillen hatad av de flesta.
   Till den yttre miljön hörde också havet eftersom vi bodde vid Strandvägen, ett stenkast från vattnet. Sibbarp kallades vårt bad och dit kom alla från trakten och badade. Det var också där som vi lärde oss att simma och ta simborgarmärket mm. Fast vintertid åkte vi skridskor med två skenor och remmar som vi spände fast på våra pjäxor.

Socialdemokrat Alva Myrdal
Alva Myrdal fick faktiskt sin betydelse på Vårlyckan även om man kan tycka att det knappast var hennes miljö. I sin bok, Statsbarnkammaren 1934, beskrev hon hur tidens barn skulle uppfostras. Den eller de som inte följde gruppens regler, det vill säga ledarens, skulle avsöndras från gruppen. Det innebar att barnet eller barnen kunde sättas i ensamhet. Aga var mycket vanlig i Sverige under den här tiden. Så det här med uteslutning uppfattades nog som en mildare form av barnuppfostran då.
   Min storasyster Ros-Marie hade svårt at underordna sig på Frälsis, hon var van vid att vara äldst och bestämma efter ett barns förstånd. Hon kom ofta att få befinna sig i ett isoleringsrum. När tanterna inte såg oss brukade vi större barn komma in till henne med små leksaker så att hon skulle slippa att känna sig ensam.
   Det är mycket möjligt att mobbning som blivit så vanligt hos oss idag, men nu är förbjuden, fick sin ”goda grund” med Statsbarnkammaren.
   Annars fanns också små goda råd i boken. De handlade om privata små utrymmen åt barnen, som egen plats att hänga upp handdukar och kläder på. Egen plats för muggar med tandborstar och så vidare. Hon ansåg att varje barn hade rätt till ett eget privat område. Troligen en ny tanke år 1934.
   Som så alltid i tillvaron. Det mesta är på både gott och ont.
   Sannolikt var det efter Alva Myrdals riktlinjer som Frälsis och andra barnhem hade att gå efter under mitten på 1940-talet.

Aga
I aga ingick mycket. Den kunde ges i uppfostrande syfte men lika ofta var nog både ilska och ursinne inblandade. Det gällde att banka in förstånd i barnet. Smäll i ansiktet, nyp på kinden, drag i öronen, lugg i håret och då kändes lugg i nackhåren värst, slag på händer kanske med linjal eller pekpinne, slag i baken med hand eller tillhyggen och ibland drogs byxorna ner innan slagen utdelades på bara skinnet, iskall dusch om barnet kissat i sängen exempelvis, sitta i skamvrån etcetera. Tillhyggen kunde vara matt- och hundpiska, ridspö, livrem, klädhängare med mera. Det var inte ovanligt att blodutjutelse uppstod. Idag, år 2007, skulle vi kalla det för våld eller misshandel.
   Aga var inte otillåten ur juridisk synvinkel. Först när lagen mot aga trädde i kraft blev den förbjuden. Vet på rak arm inte när den kom men någon gång i mitten på 1900-talet bör det ha varit.


Tant Maja
Tant Maja, den verkliga härskarinnan i barnkammaren, var storväxt, blond och blåögd. Som sådan var hon även som en symbol för tidens kvinnoideal. Tillsammans med sina kolleger uppträdde hon “strängt men rättvist” eller det kallades visst också för att vara konsekvent. När hon var ensam med oss barn i barnkammaren visade hon att hon besatt mer än en sida. Den andra var lynnig och labil och man kunde aldrig riktigt veta när hon skulle “explodera” eller ”gå i taket”. Gud nåde den som gick emot henne!
   Under den största tiden tillhörde jag skolbarnen och slapp därmed ifrån tant Maja. Men den tjänstgörande personalen skiftades om att ha natten och då gick det inte att komma ifrån henne.
   Vi kamrater kunde höra vems steg det var som närmade sig vår sovsal. Var det tant Majas så gällde det att tystna med en gång. Vid ett tillfälle var jag så upptagen av det jag sade att när tant Maja öppnade dörren så var jag i full färd med att prata. Alla andra barn låg stilla och tysta under täckena. Så var det bara att följa med tant Maja till skamvrån. Den var en stor, mörk klädkammare, full med hängande barnkläder och skor under. Där låste hon in mig. Nu var jag inte helt ovan vid att vara ensam. Hade lärt mig den svåra konsten redan på Nybodahemmet. Där visade man mig att mitt spanska språk var föraktligt och fick inte talas. Så jag och mina syskon låstes in i olika rum i ensamhet. Den gången gjorde det mycket ont i själen och ovissheten kändes stor. Denna gång däremot visste jag hur jag skulle bära mig åt för at känna mig trygg. Jag satte mig ner bland kläder och skor. Lutade mig mot de mjuka tygerna, det kändes rart, och började att fantisera om något trevligt och positivt. Jesus kärlek fanns ju alltid till hands som exempel. När tant Maja efter en stund kom och frågade om jag hade blivit snäll, svarade jag:
-Nej, det är jag inte.
Det var inte utan att en liten kittling av maktupplevelse kändes i magen. Så kom tant Maja tillbaks igen efter en stund och fick samma svar återigen. Ännu en tredje gång kom hon och frågade:
Har du blivit snäll nu, Carmencita?
Hennes röst lät då så bevekande, att jag tyckte synd om henne.
-Joo, jag är snäll.
Tant Maja släppte ut mig och jag fick gå tillbaka till sängen.

En annan gång när tant Maja hade natten hade jag kissat i sängen. Drömde att jag satt på toaletten och det var så skönt att kissa. Mindre skönt var det att vakna och inse vad som hade hänt.Tant Maja blev ursinnig, tog upp mitt underlakan och gned in kisset i mitt ansikte.
   Det var kränkande, mycket kränkande, och att urinen var min egen hjälpte inte upp situationen. Sådana gånger kan det nog vara lätt att känna hat, men det jag kände liknade just då nog mest ilska mot hennes nedsmutsning av mig. Hon trodde på fullt allvar att jag kissade i sängen för att göra dagen besvärlig för henne. Jag jävlades helt enkelt!
   På den tiden tvättade de vuxna för hand och fanns det en tvättmaskin var den i så fall ytterst primitiv i förhållande till våra maskiner idag. Men att vilja se så mycket av elakhet i ett barn och att vilja skada så mycket som hon ville var inte försvarbart.
   I alla fall så tog min storasyster, Ros-Marie, med mig till badrummet, hällde på lite varmt vatten i badkaret och tvättade mig. Det var hennes sätt att visa medlidande och ge tröst. Det kändes gott in i hjärtat och detta att slippa att kanske lukta kiss när jag kom till skolan kändes bra.

Min mamma hade skickat en dockservice från Amerika. Den låstes in i skåpet i barnkammaren och togs bara fram när vi ville leka med den. En gång när jag ville leka med den så visade det sig att en del fattades. När jag frågade tant Maja varför fick jag till svar att något annat barn lekt med servicen. Jag blev bestört för jag uppfattade inte servicen som allmängods. Tant Maja blev ursinnig, tog med mig ut till den långsmala hallen, alldeles framför barnkammaren. Hon lade mig på sitt knä, drog ner mina byxor och började att slå med en klädhängare. Jag skrek i högan sky. Min syster Ros-Marie, som hörde skriket, sprang ut i hallen, tog tag i en stövel och prickade in den rakt i ansiktet på tant Maja. I häpenheten släppte hon både mig och klädhängaren. Ros-Marie kutade mot hallens ytterdörr. Som lös och ledig sprang jag också ut till den härliga och underbara friheten och drog upp byxorna samtidigt. Tant Maja lät oss vara. Vi var ute mycket länge innan vi vågade gå in igen. När vi väl vågade såg ingen av tanterna ut att veta någonting. Sådana överraskningar kunde tant Maja bjuda på. Lögnaktig och falsk var hon i alla fall inte.

Tant Maja var en vuxen som det också gick att tala om andliga ting med. Det kunde hända att hon och jag stod och småpratade om Gud, om små djur och om hans skapelse. Hon berättade att man skulle vara rädd om småkryp, som flugor och tänka på hur man handlade. Gud såg allt!
   Det är inte utan att följande påstående passade bra in på tant Maja:

-Du skall inte säga, sia, du skall säga, säga. Så skall du sia.

Men tant Maja kom också att ge mig inspiration inom andligheten. En gång när vi var på kårhuset och hade hört på vittnesmål och strängaspel, deltagit i musik och sång skulle vi också ha bönestund tillsammans. Just denna gång hade vi även bön där en vuxen och barn deltog. Tant Maja och jag blev en liten bönegrupp. Kommer inte ihåg exakt vad som sades, men väl andemeningen. I den låg att människan var skapad av Gud och var hans like. Dock var hon begränsad i förhållande till Gud. För även om människan kunde älska så kunde hon inte älska alla och envar som Gud kunde. Människan hade ingen skuld i att hon var så liten. Hon bar ju både det goda och det onda inom sig men kunde därmed också välja sin väg. Så hur svårt eller ledsamt jag än kunde tycka att livet var så var Gud med mig och älskade mig. Han älskade mig så som han hade skapat mig.
   Tant Maja fick mig att närma mig guden inom mig. Det är inte så lätt att beskriva hur jag kunde närma mig min gud, men jag skall göra ett försök.
   Jag fick visshet om att även om människan kunde älska så hade hon inte Guds förmåga och storhet. Människan var begränsad! Gud däremot, som skapat allt, älskade allt som han skapat och kunde överse med svagheter.
   Jag förnam och upplevde en allsmäktig kärlek som var med mig. Det fanns en äkta och riktig kärlek riktad till mig, en kärlek ovanför jordens domäner. En upphöjd kärlek. Jag kände den inom mig, den fanns där som något helt riktigt, rätt och verkligt för att jag skulle kunna leva.
   Jag upplevde mig som Guds barn och att jag bars av honom. Hans kärlek skulle leda mig. Jag fick inte begära för mycket av människor, istället skulle jag lyssna till Guds "kärleksröst" och försöka att gå hans vägar. Upplevde mig tillhöra alltet. En lycklig, nådefull upplevelse.
-Jag blev frälst! som nioåring.

Karl Marx, kommunismens fader, menade att religion var “opium för folket”. Att tro på kärleken var verkligen inte “opium” för mig. Man må håna som man vill när man är materialist, men för mig var kärleken ett sätt att ha ursprungsmöjlighet till att beträda och vara i livet.

Tant Maja hade flera olika sidor som hon dels dolde för vuxenvärlden dels visade öppet för oss barn. När hon inte var god “förde hon krig” mot oss.
   Jag kom att ta till mig tant Maja utan större bitterhet. Hon fick ju faktiskt tillbaka av mig, trots min mycket unga ålder och min systers. Men det fanns ju barn på barnhemmet som tillhörde barnkammaren.
   Jag minns en liten Ronny som jämt råkade ut för henne. En dag satt jag på en av de små toaletterna intill en långsmal hall och barnkammare på nedervåningen. Då kom tant Maja in med Ronny. Han var omkring tre år. Hon skulle sätta honom på en av pottorna som också befann sig i toalettrummet. När hon drog ner hans byxor visade det sig att han kissat och bajsat på sig. I vanlig ordning visade tant Maja sitt ursine då ingen annan vuxen fanns med. Bara jag fanns där sittande på toaletten med neddragna underbyxor.

Såvitt jag kan förstå så hade Ronny blivit så otrygg att han både kissade och bajsade på sig, nattetid som dagtid. Förhållandet  som måste ha upplevts mycket kränkande för honom kan knappast ha blivit mindre förnedrande genom tant Majas raseriutbrott.
   Jag menar att hur skönt och tryggt det än kan kännas att få ge utlopp för utsöndringar kan dessa knappast uppväga  en “vansinnig” vuxens beteende och handlingar. Utsöndringar är ju ett självändamål i sig.
   
Ronny var tillsammans med oss barn en käck liten personlighet som till och med kunde visa humor trots sin ringa ålder. Han var en kraftfull liten kille. Men tillsammans med tant Maja blev han istället så otroligt stukad och såg mest ut att lida av skuld och ångest.

Jag har många gånger undrat, vad hände med dig Ronny?
Fortfarande kan jag uppleva en sorts oro när jag tänker på dig.
-Som om jag skulle ha tillåtit det som pågick!

Men även Torsten med svagheten “glasögon” var utsatt av tant Maja. Hon nästan jagade oss barn på honom.
-Vad hände med dig Torsten?

På den här tiden bemöttes pojkar hårdare än flickor. De som ansågs ohanterliga sändes till pojkhemmet. Min lillebror lämnades dit.

Tant Maja blev den “häxa” som jag drömde om under nattetid och den “häxa” som jag helst undvek under dagtid.
   I verkligheten fick hon nog klä skott för mycket. När jag var barn syntes en hel del av förtryck och ondska bland samhällets vuxna. Någon gång hände det också att vi barn själva prövade gränserna.
   Auktoritär envägskommunikation fanns, nazism, rasism, högmod, högfärd, förakt för svaghet, förakt för social utsatthet, förakt för fattigdom var ingen ovanlighet, etcetera.
   I mardrömmarna var säkert fler människor än tant Maja inblandade men det var hon som kom att få personifiera ondskan och skräcken.
   Tidens anda gav inte alltid en god mental miljö. Men på Frälsis fanns förutom förtryck och orättvisor, som knöt oss barn nära och samman, också en medkänsla för oss utsatta. Vi var så välkomna till Jesus. Vi blev inte opåverkade. Bland oss större barn växte medlidsamhet, medkänsla och solidariska känslor fram. Vi var många gånger mer kollektiva i vår gemenskap då, än man är idag.
   Tanterna, generellt sett, lärde oss att använda vår kraft till att ge balans åt de svaga. Däri ansågs Guds kärlek ligga!

Med dagens psykologiska kunskap kan jag lugnt säga att tant Maja hade karaktärstörning åt det sadistiska hållet till. Det är också typiskt att barn som utsätts för våld, i olika former, först talar om övergreppen när de blivit vuxna. Som barn tror man faktiskt att andra vuxna tiger och samtycker. Tant Anna fick reda på tant Majas sadism först när jag var i tjugoårsåldern.
   Tant Anna hade inte märkt någonting stötande angående tant Majas beteende mer än att hon undrat lite över att barnen var så stillsamma i hennes närhet. Hon berättade att tant Maja hade blivit en mjukare människa och höll på att utbilda sig till föreståndare.


Vårlyckans inre miljö
Förutom att bli avskiljd från gruppen genom exempelvis isoleringsrum fick också Alva Myrdals små goda råd betydelse för oss barn på barnhemmet.
   I den nedre långsmala hallen, alldeles intill vår stora barnkammare och toaletten, hade vi alla ett litet utrymme för ytterkläder, skor och stövlar samt ett litet fack ovanför för mössa och vantar. På varje litet utrymme hade vi också ett eget litet bokmärke. Likadant var det på andra våningen i badrummet. Eget  bokmärke, ett litet utrymme för tandborste och mugg, därunder handduk och tvättlapp för ansikte samt handduk och tvättlapp för underliv. Framför varje säng hade vi en liten stol med lock på. I stolen kunde vi lägga egna privata små saker.
   För övrigt var den inre miljön i likhet med den yttre miljön storslagen och generös. Det gick inte att ta misste på att huset hade inretts med tanke på ett 25-tal barn i olika åldrar.

Barnkammaren
Vid husets bortre gavel fanns den stora barnkammaren. Nedre delen av väggen var klädd med trä som var fernissad och därmed lätt att tvätta och hålla ren. Den övre delen var istället oljemålad med bilder från Nils Holgerssons underbara resa. Man kunde se den lille parveln sittande på fågeln med hus och fält nedanför.
   Vid den kortsidan hade vi också lekstuga med små fönster. Den var inredd med mycket små bord och stolar, spis, små dockvagnar och dockor att leka med. Där fanns även leksaksgrytor, bestick, tallrikar och muggar som vi använde vid låtsasmatlagning. Däremot kunde vi använda riktigt vatten eller saft att skölja ned fantasimaten med.
   Vid ena långsidan av rummet fanns ett stort skåp med nyckel till som tant Maja ansvarade för, tanten som härskade i barnkammaren. I skåpet förvarades alla små leksaker som dockservis, pennor, färger, småbilar, klippleksaker, pärlor etcetera. De varken försvann eller gick sönder så lätt då. Bredvid skåpet fanns en dörr som nästan alltid var låst. Den övre dörrkarmen var stor och utsirad samt tjänade som fäste åt alla oss större barn när vi lekte följa John och hoppade från skåpet ner på golvet. Det brukade hända på kvällen när tant Maja inte var i barnkammaren. En dag lossnade fästet och det stackars barnet som föll med fästet var också det som fick skulden och utskällningen. Vi andra tröstade kamraten efteråt, vi var ju alla lika skyldiga.
   Vid andra långsidan av rummet hade vi bord och bänkar i småbarnsstorlek. Dem byggde vi gärna kojor med. Vi hade också stora träklossar, typ tegelstenar, att bygga med. Alla stora leksaker som bilar, små sittgungor, med mera, var framme åt oss.
   Det var inne i barnkammaren runt bord och bänkar som vi alla satt när vi hade våra trevliga sångstunder. De brukade vara i cirka en timma varje gång.
   Det var också i barnkammaren som vi alla var när vi dansade kring julgranen med levande ljus och julklappspaketen delades ut. Granen var behängd med handflätade pappershjärtan med nötter i och smällkarameller som vi själva gjort med godis i. Granen plundrades tjugondag Knut då den också slängdes ut.
   Jag minns en sång som vi sjöng när vi, barn och vuxna, dansade tillsammans och som berörde mig djupt. Den löd:
   
   Skära, skära havre, vem skall havret vinna
   jo det skall allra käraste min, var skall jag honom finna
   Jag såg dig i går afton, uti den klara månens sken
   när var tar sin så tar jag min och då blir ingen utan

Det hörde till dansen att någon skulle bli ensam och om jag blev utan så lät sista raden istället:

   när var tar sin så tar jag min och då blir Carmencita utan

Visan fortsate:
   
   Fy skam, fy skam för ingen ville ha dig, sotaren får ta dig.

Jag hade ännu inte blivit ett riktigt storbarn och kände mig verkligen liten, ensam och utlämnad. Jag började att gråta av övergivenhet. På samma gång fick jag också tag i de känslor som jag verkligen hade. Jag var ensam och längtade efter mamma och pappa! En vuxen sprang fram till mig och kramade om mig och tog mig till sig och vi blev en liten grupp på tre istället för ett par. Både förtvivlans igenkänning och gemenskapens glädje fick jag på så vis uppleva, och lära mig hantera, genom en enkel liten folkvisa med dans.
   På andra kortsidan mitt emot lekstugan fanns dörrar till matsalen där vi större barn och tanterna åt vår mat.

Matsalen mm
Runt matsalens väggar hängde tavlor, en för varje månad, med barnmotiv på. Annars var rummet uppdelat i en vuxen- och en barnavdelning.
Skolbarnens matbord och stolar var mindre än tanternas. Vanligen åt personalen efter oss och de vuxna behövde aldrig få maten direkt upplagd på fatet som vi barn fick. Istället fick de ta den mat de ville äta från serveringsfat. Det var inte utan att jag kände en viss avundsjuka ibland. Det var ju inte så att jag inte glömt tvångsmatningen.
   Matsalen tjänstgjorde också som lekrum åt oss skolbarn. I ett hörn fanns ett dockskåp. I det fanns inventarier i mycket liten storlek och små, små dockor. Vi hade även dockvagnar och docksängar, som gick att bädda, för större barn att leka med. Men också dockor förstås. I matsalen satt vi även och klippte, sydde klistrade, ritade, målade, lade pussel och spelade spel. Men framför allt läste vi läxor där.
   Matsalen hade en ytterdörr som ledde till en jätteterass och vidare ner mot vår stora härliga gräsmatta, där vi under sommartid gärna drack saft och åt bullar och lekte.

Tanternas vardagsrum
En annan dörr i matsalen ledde till tanternas kaffe- och vardagsrum. I rummet fanns också piano och bokhylla fylld med böcker och många fina, underbara barnböcker. Men framför allt fanns där dagens tidning, Sydsvenska Dagbladet. Tidigt på morgonen brukade både tidning och jag finnas på plats i rummet. Då smög jag mig undan i ett hörn av rummet och lade mig på magen för att ta del av dagens hemskheter. Det skrevs bland annat om en pappa som tagit livet av sina barns mamma. De barnen kom sedan till oss på Frälsis. Egentligen fick jag inte läsa sådant för tanterna.
   När tanterna hade kaffestunder lade vi barn märke till att de gärna pladdrade länge och väl. Då var de så upptagna och pigga i tankarna att de nästan inte märkte oss barn.
   Wow, så bra vi tyckte det var! Då kunde vi gå in i köket, som låg parallellt med matsalen, och ta för oss av bullar, sirap, saft, stearinljus och tändstickor. Därefter smög vi oss upp på vinden för att leka. Strängeligen förbjudet förstås men hade vi tur så klarade vi oss. För det mesta var turen på vår sida och någon eldsvåda uppstod aldrig.
   Ibland hade vi kartonger som vi åkte kana med utför den branta vindstrappan. Spännande värre! Ibland lekte vi kurragömma och vi hade många skrymslen att gömma oss i, bland annat socker- och mjölbingar. Någon gång var vi till och med uppe på yttertaket, men vi hade Gud och hans änglar med oss.

Föreståndarinnans kontor
Framför tanternas vardagsrum låg tant Annas öppna kontor med ett jätteskrivbord. En långsmal öppen hall ledde från matsalen förbi tanternas vardagsrum till kontoret. Väggarna i hallen och kontoret var klädda med många olika järnreliefer som föreställde olika bilder som exempel S:t Örjan och draken. Kontoret låg i den första gaveln av huset
   Bredvid tant Annas kontor, strax ovanför den smala, öppna hallen, hade vi husets pampiga ingång med en elegant port. Genom den kom alla nybesökare. Porten var alldeles i början på husets långsida som vette mot vårt lekplatsområde.
   Vi andra brukade gå köksingången, den var i mitten på samma långsida. Mitt emot den ingången var ytterdörren till terassen, i matsalen. Ingången till köket hade en liten hall där vi, både personal och stora barn, kunde ta av oss skor och ytterkläder.

Våra sovrum
Från matsalen ledde en relativt stor och bred trappa upp till andra våningen där allas våra sovrum fanns, utom tant Annas. Hennes rum låg på första våningen intill den långsmala hallen med järnreliefer.
   Den stora trappans övre vägg var, precis som barnkammarens, oljemålad. Men här var motivet hämtat från barns och vattnets värld. Gick jag sakta uppför trappan kunde jag vara med om en hissnande fantasiupplevelse. Jag kände mig verkligen önskad och avhållen som Vårlyckans barn.
   Ovanför trappan fanns en trappavsats med en säng. Där brukade den vuxna som hade natten sova. Annars hade vi alla våra egna sovrum. De vuxna var sitt litet medan vi barn hade sovsalar. Ett för de stora flickorna, ett för de stora pojkarna och ett för småbarnen. På sovavdelningen hade vi också tavlor med barnmotiv på. Bilderna föreställde mestadels Jesus med små barn eller änglar med barn men där fanns även bilder med enbart Jesus. Jesus på oljeberget, Jesus som fiskare, Jesus på korset etcetera.
   På den här våningen hade vi också allas vårt badrum och toalett men även en branddörr som ledde till en trappa och friheten, om olyckan skulle vara framme.

Vi får besök
Inte endast manliga frälsningssoldater kom på besök hos oss för att bli undfägnade. Till oss kom också barnavårdsnämnden och då bjöds det på kaffe och kakor. Att de skulle inspektera barnhemmet förstod jag aldrig men att de kom på besök gick det inte att ta misste på. Oj, vad det slamrades med porslin och bestick och alla sju sorters kakor skulle fram. Och tanterna var sig inte lika. Det hälsades och logs och trugades och bugades och gullades och kära hjärtanes då. Barnavårdstanterna var likadana tillbaka.
   Vi barn blev alltid tillsagda att vara snälla vilket innebar att inte vara så livliga. Ty, i annat fall kunde den stränga barnavårdsnämnden ta oss ifrån Frälsis och placera oss på uppfostringsanstalt. Där skulle vi bara få vatten och bröd till mat. Hemska tanke! Vi uppförde oss alltid väl när de konstiga tanterna kom till oss.
   Barnavårdsnämnden framstod som något av maktgalna tjänstemän. Ungefär lika maktstolliga som “Prusiluskorna” i författarinnan Astrid Lindgrens barnbok Pippi Långstrump.
   En gång blev jag tvungen att revidera min uppfattning om barnavårdsnämnden. Två tanter stod och pratade om mig och jag hörde den ena tanten säga:
-Men så otroligt liten hon är för sin ålder.
Den andra tanten replikerar fort:
-Otroligt liten, oh nej kära du, det är hon inte. Hon är helt normal för sin ålder.
Jag tittade på tanten med ett hjärtats tack. Och hon kom för alltid att få en plats i mitt hjärta. Är det något som barn inte tycker om så är det att inte tillhöra normaliteten. Jag hade ju dessutom två osvenska namn Carmencita och Annatacha. Ett spanskt och ett ryskt namn, det tyckte jag fick räcka, det tillsammans med utseendet var nog.
   Vi fick även besök av föräldrar eller släktingar. Varje söndag under en timme fick vi barn ta emot besök av utomstående. Då brukade de ha med sig godispåsar och frukt till oss. Inte alla barn fick besök, jag tillhörde dem.
   Minns så väl en gång då en kamrat hade sin godispåse full med godis och jag hade inget. Jag tyckte att hon borde bjuda mig, vilket hon inte gjorde. Jag blev så arg på kamraten och kände att hon var det styggaste, fulaste och elakaste som fanns på den här jorden. En vuxen hörde mig och påpekade:
-Carmencita du skall inte vara avundsjuk, det behöver du inte vara.
Plötsligt gick det upp för mig, som en ljus insikt, att när jag blev så arg på någon utan att denna någon gjort mig något egentligt illa, så var det avundsjuka. Och jag som hade varit arg på min lillasyster, många gånger, fast då var det svartsjuka förstås. Men nu kände jag igen “sjukorna” och kunde börja lära mig att hantera känslorna.
   Kanske var just insikten om känslan avundsjuka anledningen till att jag alltid sparade min godispåse som jag fick på alla de många barnkalasen som jag blev bjuden till. Påsen tog jag med mig till Frälsis och bjöd kamraterna på. På så vis fick jag bjuda med mig av all den glädje som jag själv kände. Fast delad glädje är ju också dubbel glädje.
   Men det fanns nog även en sockermättnad bakom. Till barnkalasen bjöds det alltid på kokt mjölkchoklad med vispgrädde, vetebröd, sockerkaka och sju sorters småkakor. Trots att vi lekte mycket så var vi nog rätt dästa när vi gick hem med våra godispåsar med frukt i. De vuxna var väl medvetna om näring, redan på den tiden.

Godnat små kamrater
Bönen var viktig på Frälsis. Även när vi skulle gå till sängs behövdes bönen, men då sjöng vi också.

En bön kunde lyda:
   Fader vår som är i himlen, helgat vare ditt namn, tillkomme ditt rike
   ske din vilja, såsom i himlen så ock på jorden, vårt dagliga bröd giv oss idag
   och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro
   och inled oss inte i frestelsen utan fräls oss ifrån ondo
   Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet, amen.

En annan bön kunde lyda:
   Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är
   vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer
lyckan kommer, lyckan går, Du förbliver fader vår.

Den sista raden kunde även sluta:
   den Gud älskar lyckan får.

Med tanke på sista raden skrev jag om dikten som vuxen. Den löd då:
   All gudomlighet så kär
   se vårt liv som litet är
   vart vi än i världen vänder
   står vårt jag i maktens händer
   makten kommer, makten går
   Fräls den käre fader vår

   Men låt lilla mig ändå, få behaga dig också.

Som alltid på Frälsis så sjöng vi sånger och nattsånger hade vi flera utav. Ett par av dem följer nedan. Den första:
   Min båt är så liten och havet så stort
   men Jesus han fattar min hand
   och nu styr han båten och det går så fort
   att resa till himmelens land
   och nu styr han båten och det går så fort
   att resa till himmelens land

Den andra:
   God natt små kamrater och tack för idag
   nu slumrar vi alla så gott
   Guds änglar de vakar i mörkret kring oss
   ty därom befallning de fått
   God natt sov gott
   God naatt, sov gott

Det kändes mycket gott att lägga sig och sova efter en sådan försäkran. Även om människan inte räckte till så fanns Gud och hans änglar här för oss.


Solskensbarnet efter Vårlyckan
Efter Vårlyckan mötte ja aldrig mer den varma kollektiva gemenskap som Frälsis gav. Aldrig mer på andra barnhemm, aldrig mer i fosterhem, aldrig mer i arbets- och forskarliv.
   Barnhemmen Nybodahemmet 1944 i Stockholm, Upptagningshemmet Nobelvägen 141 i Malmö och Marklunda barnhem 1952 eller kanske 1953 i Osby är beskrivna under respektive barnhem och stad. Men också under profil och alla Carmencitas inlägg.
   En kort beskrivning av fosterhemmen följer efter denna berättelse.

Jag tyckte att min barndom var underlig när jag kastades mellan andlig passion och hatisk ateism från de vuxnas sida. Men också mellan gudstro, humanism och materialism. Alla vuxna verkade så absolut övertygade om att just de tänkte rätt. Det motsatta tänkandet ifrågasattes starkt och förringades intill idioti.
   Men även den andra varianten fanns, där det bara gällde att förstå den vuxna till varje pris. Barnen var till för de vuxnas välbefinnande, barnen förutsattes att vara objekt åt vuxna. Egentligen är det ju tvärtom, det är vuxna som skall vara objekt åt barn och gärna goda sådana eller goda förebilder åt dem.
   Hur jag som barn kunde reagera inför den vuxnes stora ”egomakt” i förhållande till lilla mig fanns inte i de vuxnas sinnevärld eller verklighet.
   En sådan barndom skapade hos mig en osäkerhet inför människor och deras avsikter men även ett kritiskt ifrågasättande. Det ledde till att jag måste söka mig min egen väg. Den blev inte rak utan kom att gå genom politiskt engagemang, arbete och forskning.

Kritiska år
Tant Anna på Vårlyckan skulle gå i pension och ville att jag skulle få komma till ett fosterhem som kunde ge mig en bra bas att utgå ifrån i framtiden. Ödet ville annorlunda.
   Efter ännu ett barnhem, fosterhem och barnhem kom jag till tant Ester i Ystad. Hon var högblå i både kyrklig och politisk mening. Men hon satte mig i flickskola för jämlik på det området var hon. För henne var jag inte barnhemsbarn utan studiebegåvad.
   Nu var det ju bara en kort tid som jag fick bo hos tant Ester i Ystad innan jag återvände till upptagningshemmet Nobelvägen 141 i Malmö. Men det var sannolikt hon som var anledning till att jag började i Malmö Borgarskola, handelsreal. Stenografi, bokföring och maskinskrivning gavs som extra undervisning där. De två senare ämnena har jag haft stor nytta av i livet.
   Tyvärr hade all ondska, distans och brist på empati påverkat mig så att jag fick koncentrationssvårigheter. Jag kunde inte ge läsämnena den tid de förtjänade. Dessutom var jag i puberteten och behövde tid för att både samla mig och att förstå tillvaron.
   Slutade realskolan och prövade på lite olika arbeten. Utbildade mig som exempel till damfrisörska. På den tiden lät man duktiga barn från arbetarhem gå den vägen. Som icke svårhanterligt barnhemsbarn ansågs jag kanske höra dit.
   Tröttnade på ytligheter och bestämde mig för att arbeta med något meningsfullt. Det kom att bli sjukvård i tolv år.
   Jag hade också fått ett barn vid arton och ett halvt år så det gällde även att kunna försörja sig. Detta utan att bli tvingad att "ränna" till socialbyrån, kanske varje månad.
   På sjukhus, och där jag började på MAS, rådde stark hierarki vid den här tiden. Som underpersonal fick man verkligen känna utav att man var under. Den förtryckande miljön upplevde jag som en sorglig tid. Den hämmade min önskan att vara positiv och givande, att förmedla något meningsfullt till sjuka. Efter drygt ett år övergick jag att arbeta som extravak. En patient kom att få stor betydelse för mig, han hade varit överstelöjtnant.

Överstelöjtnanten
Personalen varnade mig för honom. Alla extravak hade han slängt ut och han var oerhört påfrestande att ha att göra med. Han var heller inte så noga med moralen, han hade en älskarinna som kom och besökte honom, viskades det om. Frun, en syster till en läkare, hade fått träda åt sidan för en älskarinnas skull. Den nya kvinnan, var vem som helst!
   Det var inte utan att jag med nyfikenhet och lite bävan i maggropen öppnade dörren till överstelöjtnantens rum, första gången. Patienten som låg i sjukhussängen såg trevlig ut och hade också ett trevligt sätt, visade det sig. Vi blev vänner. Det var rent fröjdefullt att se hans och älskarinnans kärlek till varandra. Med tanke på att han faktiskt låg för döden kunde jag inte, "för allt smör i Småland", missunna honom den livsglädjen.
   Det uppstod aldrig några konflikter mellan han och mig. Istället ville han påverka mig, så mycket som det nu stod i hans makt, till att jag skulle fortsätta med studier. Han erbjöd mig att ta del av hans bibliotek och han erbjöd mig att använda hans telefon mm. Jag ville inte nyttja den situation som han befann sig i men jag lade hans erbjudande på minnet och kom att följa hans råd angående studier.
   Fick vara hos honom när han tog sitt sista andetag.

Politiska aktiviteter
Genom tant Majas beteende lärde jag mig att ifrågasätta överordnade, särskilt om maktmissbruk och förtryck fanns med i bilden. Kom tidigt att intressera mig för politik. Det ante mig att religion som uppfostran, förutfattade meningar, förtryck, längtan efter status, förringande och förlöjligande av medmänniskan, måla medmänniskan till en djävul, något dåligt, hotande och farligt, ”fyrkantighet”, kamp för egen materiell möjlighet eller materialistisk vinning för gruppen och makt var infallsvinklar som från början måste ha kommit ”uppifrån” så att säga.
   Redan när jag gick på Borgarskolan drogs jag med i politiska diskussioner och jag kom tillsammans med en klasskamrat att bli en politisk medlem inom dåvarande unghögern. Eftersom jag var aktiv också rent praktiskt fick jag ett stipendium. Det var glädjande och jag kände mig uppskattad. Dock gick en del politiska samtal ut på att fattiga människor var lata och att det första barnbidraget skulle dras in. Jag tyckte att det fanns en alltför intolerant inställning till fattigdom. Och att de ungdomar som jag träffade inte var fattiga och ville ha mer, gärna på fattigas bekostnad, förstod jag.
   
Efter att ha arbetat några år på sjukhus, samtidigt som jag var ensam vuxenansvarig för ett barn, påbörjade jag politisk aktivitet igen. Den här gången inom socialdemokraterna. De såg inte fattiga som lata och dåliga, föreställde jag mig. Här gällde det dock att arbeta utan att få personlig uppskattning. Man skulle inte ifrågasätta eller kritisera utan göra så som “toppen” ville ha det. Bara ”tro” och gå på i ”ullstrumporna”.
   Någon undervisning i det politiska tänkandet gavs inte. ”Makteliten” gav hänvisningar och gick man dess vägar kunde det gå bra för en.
   Någon egentlig humanism var det aldrig tal om, vad jag fick ta del av. Istället handlade det om materiell fördelning och maktfördelning.
   Som ensamansvarig för barn och arbete inom ett vårdyrke hade jag och mitt barn det sämre ställt än om vi lyft socialbidrag. Min grupp var ju liten och hotade ingen ”makt”.

Tröttnade på socialdemokraterna och började att orientera mig åt vänster. På förslag, från min väninna Paula, tog jag kontakt med det som blev KPML:r. Där var de flesta från arbetarklassen och visste vad det innebar att vara förtryckt. Industriarbetarna och sjukvårdsbiträdena hörde absolut till dem som fick bära den största ekonomiska bördan i ett industrisamhälle som var kapitalistiskt.
   Alla medlemmar och sympatisörer undervisades i marxism, leninism och om Stalins terrorvälde. Ingenting sopades under mattan. Undervisningen skedde steg för steg, noggrant och säkert. Det var en aktivitetsfull tid och att man arbetade utan att få tack var en självklarhet.
   Emellertid sökte sig också borgarungdomar till partiet. De tolkade Marx tankar på ett mycket hårdare sätt än oss arbetare, tyckte jag. Man menade att humanism var en borgerlig kvarleva som inte behövdes. Började att läsa böcker, skrivna av marxister, där bland annat stalinepoken skildrades. Förstod att det vi kallade för kommunism kunde bli ett förskräckligt förtryckarvälde. Makten var för koncentrerad till en “maktelit”, skvallerkultur och kontroll utvecklades i kommunismens namn.
   Dessutom uppfattade de tillvaron som enbart materialistisk. Något så flummigt som tanke och idé tillhörde inte verkligheten, utan gudstron.
   Insåg att marxism inte var min väg. Jag trodde inte att verkligheten var utan tankar och idéer, hade själv sett dess verkan. Dessutom var jag humanist.
   Så vad var att göra? Studier och forskning kom att bli min personliga lösning.

Studier och forskning
Att arbeta på sjukhus som sjukvårdsbiträde var mycket tungt för mig. Extravak var lättare men samtidigt ekonomiskt osäkert.Arbetet gavs i första hand gifta kvinnor, talade man om. Återstod nattvak som också kom att bli hårt och slitsamt. Det var nog tur för mig att miljön var hierarkisk och fört
AN

Carmencita Nilsson

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 28
Vårlyckans solskensbarn
« Svar #1 skrivet: 23 mars 2007 kl. 10:59:42 »
Vårlyckans solskensbarns fortsättning:

Jag började att utsättas för mobbning av en mobb på institutionen. Jag var bara en på en lång radda av mobbade. Det hade skapats en mobbarkultur sedan flera år tillbaka. Vetenskapsområdet ”Socialt arbete” var ett nytt område, konkurrensen tog sig osunda uttryck.
   Professorn fick arbete i den stora staden och en relativt ung man och doktor i ”Socialt arbete” blev tillförordnad. Han tillhörde den skara som ”sparkade nedåt och slickade uppåt”.
   Ledningen för institutionen började tala om att jag inte kunde skriva och inte följde beprövad vetenskap i min undersökning, men området var nytt. Kom att bli utsatt för all den diskriminering som hör till mobbing.
   Man ansåg vidare att jag trodde mer om mig själv än jag klarade av. Att det arbetet som jag utförde hörde till professorsnivå. Vad de egentligen hade i tankarna vet jag inte men för mig handlade mitt arbete bland annat om att förså tillvaron, en tillvaro som hade varit nog så kaotisk. Jag uppfattade det som att min kritik mot Marx utlöste ”helig” ilska. Att något sådant som jag bara kunde understå sig, ett barnhemsbarn! En som stod under de förhärligade, ”mobben”.
   Till slut lutade man sig emot nya regler som hade kommit, angående doktorandutbildningens tid. Nu skulle utbildningen ta endast 4 år och undersökningen skulle vara smal eller liten.
   Jag ansågs inte kunna slutföra mitt stora arbete inom 9 månader. Det var den tiden som nu plötsligt skulle vara kvar av min rätt till utbildningsbidrag.

Hur gick det med den grymma sociologen? Jo, hon gjorde som psykologen, lade sin kraft på egen karriär och kom ett snäpp högre. Den unge tillförordnade blev professor.

Själv blev jag arbetslös och utsatt för förnedring som så många andra arbetslösa 40-talister också blev under den här tiden. Utbildningsbidrag på doktorandnivå gav ingen social eller ekonomisk trygghet.
   Vi var dessutom på väg mot en struktur där skillnaden på ”hög och låg” skulle vara stor.
   Det blev tvingad spring till arbetsförmedling, spring för att få aktivitetsgaranti, spring till socialkontor för att få försörjningsstöds-komplement och spring till läkare för alla sjukdomar som kom som ”ett brev på posten”. Hjärta med kärl blev angripet bland annat.
   
Den här sista miljön är den värsta som jag har varit med om i livet. Den handlade verkligen om psykiskt våld och psykisk misshandel och det av människor som skulle veta att handla bättre. Här använde man kunskap om stigmatisering till att just göra sitt bästa för att slå ut en människa, en destruktiv handling, som idag är brottslig. Den handlingen drabbade inte bara mig utan hela min familj. För mig är den ännu oförlåtlig!


Avslutningsord
Varför valde jag inte is"glödande" hatets väg, avundsjukans eller missunsamhetens "häxas" väg, makthungerns väg eller status"härlighetens" väg? Grundanledningen är faktiskt mina år på Frälsningsarméns barnhem, Vårlyckan.
   Trots att disciplin, handla rätt i alla lägen och avsaknad av en riktigt känslonära, varm vuxen kan vara otillräckligt för ett barn var åren på Vårlyckan i Limhamn, några av de lyckligaste och vackraste i mitt barndomsliv. Det var lekande, även kollektivt och utvecklande år där jag fann en trygg känslobas att stå på. Och så hade jag major Anna Löfgren som en präktig vuxen vän som jag kunde tala med.
   Visst hade tant Maja brister eller troligast störning i karaktären men generellt sett kunde tanterna, trots egna "skavanker", både lära ut livsglädje och få mig att förstå kärleksbudskapets mening.
   Kulturen på Vårlyckan var både nära och hög. Den var folkligt nära genom stränga- och pianospel med både vuxna och barn som inblandade. Texterna utgick oftast från vardagliga känsloupplevelser som lyftes upp till himmelska höjder. En lycklig kombination, för inte vill jag förneka livets kärleksbehov om än i himmelsk tappning!
   Om det har stått eller står i min  makt att bara ge tillbaka något av vad Frälsis gav mig är jag tacksam. De passionerade tanternas handlingar betydde så oändligt mycket mer och var långt mer övertygande än vad mitt fyrkantiga, klassförtryckande och materialistiska samhälle utanför Vårlyckan har kunnat ge och förmedla.
   Idag är jag ålderspensionär och kan leva där värme och naturlig vänlighet finns. Ett medfött ekonomiskt sinne, som jag har fått lära mig att utveckla i livet som fattig, ger mig möjlighet att välja, åtminstone ännu. Detta trots att jag naturligtvis också är fattigpensionär.


Fosterbarn
Om du tror att mitt namn Carmencita är spanskt tror du rätt. Min mamma var spanjorska och pappa var svensk. Själv har jag alltid få uppleva mig som andra generationens invandrare i Sverige, mitt eget hemland.

Har som så många andra svenska barn fått vara fosterbarn. Under början av 1950-talet var jag hos tre fosterfamiljer:
1. Hallström i Malmö, Skåne, 2. Har glömt familjenamnet men var i Veberöd, Skåne och hos 3. Esther Tibell Ystad, Skåne.

Men har också varit barnhemsbarn, se under respektive barnhem och vid profil:
1. Nybodahemmet år 1944 i Stockholm, kommunens
2. Vårlyckan i Limhamn åren 1946 eller 1947 till 1950, strax utanför Malmö, Skåne,
    Frälsningsarméns
3. Upptagningshemmet Nobelvägen 141 åren 1951 och 1953 eller 1954 samt ett par år
    framåt i Malmö, Skåne; kommunens och
4. Marklunda barnhem år 1952 eller 1953 i Osby, Skåne, kommunens

Efter en relativt lycklig barndomstid på Vårlyckan under några år kom
jag till en fosterfamilj. Major Anna Löfgren skulle gå i pension år 1950
och ville att jag skulle komma till en bra familj, att växa upp i.
Barnavårdsnämnden ordnade en disponentfamilj åt mig i Malmö. Vad de inte
visste var att att mor, som hon kallades för, avskydde fostersyskon och var
rasist och såvitt jag har förstått nazist eller nazistinspirerad.
Hon hade att välja mellan att betala 100:-/mån för ett hembiträde eller
få 100:-/mån för mig. Valet blev enkelt för henne.
Moren kom från en bondfamilj som också hade haft ett fosterbarn, ett
fostersyskon som hon hatade intensivt. Det hatet kom jag att få ”äta
upp”.

Från 1800-talet var det vanligt att barn från Allmänna barnhuset i
Stockholm skickades som fosterbarn (arbetskraft) till landsbygdens folk.
Barnen kom också från fattiga sjuka eller avlidna föräldrar.
Först under 1900-talet förbjöds barnarbetskraft, tror jag.

Annars infördes obligatorisk skolgång redan i mitten på 1800-talet men
det kom att dröja innan systemet var helt utbyggt.

Hos familjen Hallström var jag förutom skolbarn med skolarbete också
tvingad att utföra hushållsarbete eller hembiträdesarbete. Till det
senare hörde även inköp. Ve mig om jag någon gång hade glömt att handla,
under lekens yra, efter skolan. Jag stod sist ner på familjens hierarki.
Först fadern, modern, barnen, djuren och så jag. Hån, slag och så
småningom även misshandel hörde till vardagen.
   ”Din svarta utlänningadjävul” var känslouttryck som moren inte skämdes för, inte ens när hon kallade mig så inför grannar. Inför mig, en liten 9-10-åring, tedde hon sig som mer än lovligt ondskefull .
   Vidare föraktade hon kvinnor som hon jämförde med mjauade kattor och gnälliga violiner. En mansröst var så mycket bättre, tyckte hon. Även hennes egen dotter Elenor behandlades illa.
   Läxorna kom att bli väldigt viktiga för mig. Det var mitt sätt att
undvika fru Hallström. Kunskap och betyg kom därmed att höjas. Kunskap har
också varit det som jag sökt i livet angående min barndom, och fått.
Jag tror att det är det enda område i livet som jag har lyckats riktigt bra
med.

I cirka 1½ år omkring stod jag ut därefter rymde jag till grannen som hjälpte mig.
Kontakt togs med barnavårdsnämnden. Det fanns ingen plats på Vårlyckan
och jag placerades på Nobelvägen 141. Inte den bästa miljö, där heller.
Därefter blev det fosterhem igen.

Modern där, som tillsammans med maken drev taxi-näring, hade verkligen
längtat efter en liten flicka men nu var jag skadad och måste först få
utlopp för allt det onda som drabbat mig. Inte ville man förstå sådant då!
eller ”kunde” inte. De måste ha tyckt att jag var ett förfärligt otacksamt barn.

Så Marklunda barnhem en kortare tid. Fosterhem igen hos Esther Tibell,
där min syster redan var fosterbarn. Hon uppfattade mig som en
konkurrent och slogs ”heligt” för egen plats i ”solen”.
Konflikten blev ohållbar. Sist in och först ut blev lösningen.
Upptagningshemmet 141 återigen där jag fick gå på handelsrealskola. Så
småningom blev jag gammal nog, enligt tidens syn på omhändertagna, att
ta hand om mig själv.


Det kändes som en konstig barndom, en barndom som jag blev tvungen att
ta närmre reda på. Det gjorde jag också. Fick alla mina frågor besvarade genom min forskning som socionom. I undersökningen ställde jag frågan:
”Hur har styrande tänkt och handlat under några århundraden?” Jag blev obekväm och fick sluta som doktorand.

Carmencita Nilsson
AN

Paul-John

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 1
SV: Vårlyckans solskensbarn
« Svar #2 skrivet: 13 juli 2011 kl. 14:18:30 »
Hej Carmencita!
Av en slump (som man säger), så hamnade jag här då jag sökte efter Vårlyckans barnhem i Limhamn. Jag kommer mycket väl ihåg dig, då jag själv vistades där i flera omgångar. Först vill jag tacka dig för en mycket intressant och välskriven insändare. Du är verkligen en hejare att skriva!
Vad gäller innehållet kan jag verkligen bekräfta vad du skrivit utifrån min egen horisont. Alla tanterna blev väldigt levande genom ditt skrivande. Både på gott och ont. Vem är då jag? Jag är den Paul som du hade en del ordbyten med på barns vis. Du kanske inte minns, men du lovade att när din syster Rose-Mari kom så skulle jag få en hel del stryk, ty hon var ju urstark som du sa. Nu blev det inte så, utan tvärtom ty Ros-Marie och jag kom väldigt bra överens. Vid flera tillfällen smög hon sig in till mig för att säga godnatt. Mera oskyldigt och fint kunde det inte vara, men tänk vad som skulle ha hänt om Nanna och kompani kommit in! Jag vet ju hur det var när den krivita katten med olika ögonfärg fick unger i min säng. Tala om stryk, trots att jag inte kunde hjälpa det hela.
Jag försökte också hjälpa mina 4 syskon undan en hel del. Jag var två år äldre än vad du var. Den minsta fick ju tas till sjukhus p.g.a. fysiska och psykiska skador via en eller två i personalen. Det hela skulle ha gått till polis, men mor kom fram till med tant Anna att hon inte skulle anmäla det. Hov var själv i ungdomen soldat på första kåren i Malmö.
Detta får vara en första insändare, men kan kanske bli flera!

Jag önskar dig Carmencita och alla andra från Vårlycken allt det bästa!!
MVH / Paul

Kia

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 20
SV: Vårlyckans solskensbarn
« Svar #3 skrivet: 14 juli 2011 kl. 14:14:36 »
Hej Paul!

Jag har också varit på Frälsningsarméns barnhem, både på Limhamn barnhem (Vårlyckan nere vid Sibbarp) och Limhamn ungdomshem. De sämsta ställen jag varit på, och också mest förödande för ett barns framtid. Speciellt som många av oss kom dit från dåliga hemförhållanden, med redan fysisk eller psykisk misshandel som vardag, som till exempel jag.

Personalen kunde verkligen få oss att känna att vi inte hade något värde. Dessa kvinnor var alltså frälsningsoldater. Skenheliga och gudsnådeliga i sina kyrkor, som de säkert var, men med hjärtan som sten mot de redan utsatta, de var satta att ta hand om. Speciellt dem som inte hade turen att höra till gunstlingarna, då man gjorde skillnad på barnen.

Tänk vad Frälsningsarmén den gången gick miste om för framtiden genom sitt elaka och hårda beteende mot dessa redan så utsatta barn. För att inte tala om vad barnen gick miste om. För var och en av dessa små man förlorade, och som hade kunnat bli en framtida proselyt i Frälsningsarmén, förlorade man minst 10 till. Men - man räknade väl syniskt inte de barnen ha något framtida värde i kyrkan ändå.

Hälsningar
Kia - Kristina
   
arklunda Barnhem åren 1955-56, 57, 1959-60

Carmencita Nilsson

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 28
SV: Vårlyckans solskensbarn
« Svar #4 skrivet: 18 april 2012 kl. 09:42:49 »

Hej Paul
Först nu har jag sett ditt meddelande och har därför inte kunnat svara dig tidigare. Det låter otroligt ledsamt och brutalt det du skriver.
Tyvärr kommer jag inte ihåg dig och dina syskon trots att jag var frälsisbarn i flera år. Men min syster Ros-Marie har nämnt namnet Paul för mig vid flera tillfällen.

Tant Nanna minns jag däremot mycket väl. Hon var strängmusikant och tillhörde de mer livsglada tanterna.

Nu har ju upprättelseceremonin varit och den var inte en slump i alla fall. Kanske har du möjlighet att få
pengar?


Vänligen/ Carmencita



Hej Carmencita!
Av en slump (som man säger), så hamnade jag här då jag sökte efter Vårlyckans barnhem i Limhamn. Jag kommer mycket väl ihåg dig, då jag själv vistades där i flera omgångar. Först vill jag tacka dig för en mycket intressant och välskriven insändare. Du är verkligen en hejare att skriva!
Vad gäller innehållet kan jag verkligen bekräfta vad du skrivit utifrån min egen horisont. Alla tanterna blev väldigt levande genom ditt skrivande. Både på gott och ont. Vem är då jag? Jag är den Paul som du hade en del ordbyten med på barns vis. Du kanske inte minns, men du lovade att när din syster Rose-Mari kom så skulle jag få en hel del stryk, ty hon var ju urstark som du sa. Nu blev det inte så, utan tvärtom ty Ros-Marie och jag kom väldigt bra överens. Vid flera tillfällen smög hon sig in till mig för att säga godnatt. Mera oskyldigt och fint kunde det inte vara, men tänk vad som skulle ha hänt om Nanna och kompani kommit in! Jag vet ju hur det var när den krivita katten med olika ögonfärg fick unger i min säng. Tala om stryk, trots att jag inte kunde hjälpa det hela.
Jag försökte också hjälpa mina 4 syskon undan en hel del. Jag var två år äldre än vad du var. Den minsta fick ju tas till sjukhus p.g.a. fysiska och psykiska skador via en eller två i personalen. Det hela skulle ha gått till polis, men mor kom fram till med tant Anna att hon inte skulle anmäla det. Hov var själv i ungdomen soldat på första kåren i Malmö.
Detta får vara en första insändare, men kan kanske bli flera!

Jag önskar dig Carmencita och alla andra från Vårlycken allt det bästa!!
MVH / Paul
AN

Carmencita Nilsson

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 28
SV: Vårlyckans solskensbarn
« Svar #5 skrivet: 18 april 2012 kl. 09:54:18 »

Hej, åter ännu en gång, Kia

Hua Kia, du låter alltid som Frälsis tant Maja och det är skrämmande, tycker jag.
Sträng men rättvis-anda rådde annars i barnhemmet. Alla som handlade fel fick "smaka" aga. Även
den eller de som en tant hade varma känslor för. Invandrarbarn, dit jag hörde, var alltid mycket
utsatta.

Egentligen kommer nog din missunsamhet, jag uppfattar dig så, från en viss politik. Klargör den
istället.

Carmencita



Hej Paul!

Jag har också varit på Frälsningsarméns barnhem, både på Limhamn barnhem (Vårlyckan nere vid Sibbarp) och Limhamn ungdomshem. De sämsta ställen jag varit på, och också mest förödande för ett barns framtid. Speciellt som många av oss kom dit från dåliga hemförhållanden, med redan fysisk eller psykisk misshandel som vardag, som till exempel jag.

Personalen kunde verkligen få oss att känna att vi inte hade något värde. Dessa kvinnor var alltså frälsningsoldater. Skenheliga och gudsnådeliga i sina kyrkor, som de säkert var, men med hjärtan som sten mot de redan utsatta, de var satta att ta hand om. Speciellt dem som inte hade turen att höra till gunstlingarna, då man gjorde skillnad på barnen.

Tänk vad Frälsningsarmén den gången gick miste om för framtiden genom sitt elaka och hårda beteende mot dessa redan så utsatta barn. För att inte tala om vad barnen gick miste om. För var och en av dessa små man förlorade, och som hade kunnat bli en framtida proselyt i Frälsningsarmén, förlorade man minst 10 till. Men - man räknade väl syniskt inte de barnen ha något framtida värde i kyrkan ändå.

Hälsningar
Kia - Kristina
   

AN

Carmencita Nilsson

  • Nykomling
  • *
  • Antal inlägg: 28
SV: Vårlyckans solskensbarn
« Svar #6 skrivet: 15 juni 2013 kl. 16:33:40 »
Hej Carmencita!
Av en slump (som man säger), så hamnade jag här då jag sökte efter Vårlyckans barnhem i Limhamn. Jag kommer mycket väl ihåg dig, då jag själv vistades där i flera omgångar. Först vill jag tacka dig för en mycket intressant och välskriven insändare. Du är verkligen en hejare att skriva!
Vad gäller innehållet kan jag verkligen bekräfta vad du skrivit utifrån min egen horisont. Alla tanterna blev väldigt levande genom ditt skrivande. Både på gott och ont. Vem är då jag? Jag är den Paul som du hade en del ordbyten med på barns vis. Du kanske inte minns, men du lovade att när din syster Rose-Mari kom så skulle jag få en hel del stryk, ty hon var ju urstark som du sa. Nu blev det inte så, utan tvärtom ty Ros-Marie och jag kom väldigt bra överens. Vid flera tillfällen smög hon sig in till mig för att säga godnatt. Mera oskyldigt och fint kunde det inte vara, men tänk vad som skulle ha hänt om Nanna och kompani kommit in! Jag vet ju hur det var när den krivita katten med olika ögonfärg fick unger i min säng. Tala om stryk, trots att jag inte kunde hjälpa det hela.
Jag försökte också hjälpa mina 4 syskon undan en hel del. Jag var två år äldre än vad du var. Den minsta fick ju tas till sjukhus p.g.a. fysiska och psykiska skador via en eller två i personalen. Det hela skulle ha gått till polis, men mor kom fram till med tant Anna att hon inte skulle anmäla det. Hov var själv i ungdomen soldat på första kåren i Malmö.
Detta får vara en första insändare, men kan kanske bli flera!

Jag önskar dig Carmencita och alla andra från Vårlycken allt det bästa!!
MVH / Paul


Hej Paul
Har varit i kontakt med min äldre syster Ros-Marie och även hon känner inte igen dig. Viss information som du gav stämde med henne men långtifrån allt.
Ett syskon till dig skulle ha utsatts för så grov våld att polisen borde ha tillkallats.
Ros-Marie och jag uppfattar det du skriver som ihopblandad hörsägen. Den Paul Ros-Marie kände hade inga syskon.

Själv tror jag att du liksom Kia har era egna privata mål med er beskrivning, den är väl kall och drastisk.

PS Apropå att skriva bra, det gör du med! DS
AN