Nyliga inlägg

En befriande avskalad och offerfri barndomsberättelse. Ett skyttegravskrig utan skyttegravar och där vi själva får fundera över vem som är skyldig eller oskyldig. Där kriget handlar om barnets kamp mot vuxenvärlden.

Visste sedan tidigt att Morgan Alling höll på med en bok om sin uppväxt. När jag äntligen för några dagar sedan hade boken i min ägo, släppte jag den inte förrän jag läst hela...vilket innebar jag läsande gick från tunnelbanan i Västertorp till Hemstyrkans Lokaler 300 meter fram. Jag hörde hans sommarprogram liksom många andra sommaren 2009 och fylldes av en varm glädje över att någon vågade gå ut och berätta så öppet om ett liv som jag vet många fler med mig känner igen. Men med en viss skillnad, väldigt många orkar inte öppna dörren. Inte ens för sina närmaste. Kanske är det "kändisskapets" tillgång att kunna dela en historia utan att bli sedd över kanten, omvärlden förstår märkligt nog bättre och är mer förlåtande. En kändis som använder narkotika, drabbas ytterst sällan av pöbelns raseri eller förakt, tvärtom finns nästan en förväntan över att så är det i kändisvärlden. Medan förakt och intollerans frodas när uteliggare vill bo i samma kvarter som "ordentliga borgare" eller en behandlingsenhet ligger för nära just mitt villaområde, är det nästan lite mysigt med kändisgrannens kokainpartyn. Han ser trots allt ut som vi.

Däremot uppstår en annan som jag tycker mindre bra om när kända människor berättar om sina liv. Det blir en beundran av att  "tänk att du orkade och kunde" med din bakgrund och din historia. Ärligt talat jag spyr över alla som beundrar....ofta lär de sig inget mer än att just beundra och ge duktighetsindex. Lärdomen borde vara av Morgans liv och alla andras liv med samma bakgrund, och alla andras liv som ser lika dana ut idag som de gjorde då...att människor reagerar över orättvisor, inser att det sociala skyddsnätet inte fungerar som det skall. Att barn tyvärr behandlas nästan lika djävla illa som Morgan och hans bror, idag 2010. Att det är samma snörpande moraliska godtyckliga sociala system som fortfarande råder. Ni får gärna tycka synd och beundra, men lär er något under resans gång. Det  som jag tycker bäst om i Morgans bok är  bristen på känslopjunk och badande i ordrika känslor.  Bristen på anklagelser och skitsnack har fått vika i utbyte mot rakhet och ett konstaterande berättande där vi som läser får fundera själva. Gud så skönt..

"Kriget är slut", är en avskalad beättelse. Skyttegravarna får vi gissa oss till och även om jag gillar sättet att skriva, önskar jag att mer av känslorna inför olika situationer kunde ha lyst  fram. På ett ställe berättar Morgan om hur han lät  lillebror  klä skott för något han själv gjort för att slippa stryk av styvfadern. Morgan berättar att han gör det oberört..och jag kunde känna exakt den känslan också i boken. Ändå vill jag tro att det var barnets försvarsmeknism som i högre grad spelade in än brist på känslor.

Kriget är slut är också en bok om relationer mellan en fosterfar och en fosterson. Där bägge i slutet övergår till att bli far och son utan ordet  "Foster". Fosterpappanär varm och kärleksfull, men vi märker också hur barnet värjer sig med misstro ganska långt fram i tiden. Först i slutet skymtar lite av innerligheten och kärleken. Han vågar erkänna att han faktiskt älskar sin "foster"pappa och det sker när han bitvis börjar tro på och tycka om sig själv.

När kriget är slut är en berättelse om vikten av att våga gå vidare utan att släppa erfarenheten och historien, och våga ta med en och skapa något konstruktivt. Det gäller inte bara för oss institutions- och fosterhemsbarn utan alla som har en dysfunktionell bakgrund. Men vi måste få hjälp och stöd att hitta vår väg och vi måste våga ta emot hjäpen.

Läs nu med god behållning " När kriget är slut",  Morgan Alling (Forum) med eller utan egen erfarenhet.

 http://blogg.aftonbladet.se/skaner

Fampo är en norsk organisation som arbetar mot korruption och brott mot mänskliga rättigheterna i Norge. På vår hemsida www.fampo.info dokumenterar Fampo maktmissbruk i en storlek norska folket inte aner. Det gäller båda tvångsinläggningar i psykiatrin, övergrepp i barnvårdssaker (i Norge är det "barnevernet" (barnvården) som tar hand om barn i saker där det påstås att föräldrar inte kan ge barnen tillräcklig omsorg. Ni kan läsa mera om "barnevernet" på www.fampo.info/barnevern.html

På www.fampo.info/bv1.html skriver Fampo om följderna av att myndigheterna tar hand om barn. Sverre Kvilhaug är en norsk advokat som har skrivit en bok - Atskillelse - barn og foreldre - där han ger en genomgång av internationell forskning som visar att barn kan få stora psykiska problem som en följd av att bli skilda från föräldarna. Det är problem som först kan visa sig i vuksen ålder. Dät är en bok som inte bara är aktuell i Norge.


Och så har vi den här samlingen artiklar om hur norska myndigheter behandlar barnhemsbarn: www.fampo.info/bv2.html

Tack till er alla i Styvbarn som jobbade med Almedalsveckan,  rapporterna från Gotland är trösterik läsning!

Man kan bara hoppas att också politikerna får någonting gjort för de "samhällsvårdade" barnen - även de som nu är vuxna.

Och skrota tanken på institutionsvård, något känslokallare än det får man leta efter...

Vi har träffat medlemmar på Gotland, det gjorde vi i måndags. Med lite kaffe och smörgås i solskenet på missionskyrkans altan diskuterade vi tillsammans med Olle Hammarberg och några andra medlemmar diskuterade vi möjligheten att komma igång med något på Gotland. Olle har många järn i elden men tror att det skall gå att få ihop någonting. Vi håller alla tummar och hoppas på framgång.
Väl mött igen Styvbarn Gotland...vi kommer tillbaks till denna vackra ö.

I natt klockan 0300 åker Birgitta och jag hem från Gotland. Det är billigast vid den tiden om man skall ha bilen med sig vilket varit nödvändigt. Vi har bott på Hassela Gotlands kollektiv i Vänge och det när några mil till Visby därifrån.

Veckan har varit bra, Birgitta träffade idag SSU ordförande Jytte Guteland och berättade om Styvbarnsföreningen och de Vanvårdade. Jytte har en bred kunskap när det gäller barn och ungdomars utsatthet och talade bla i Bristältet.
För övrigt kan vi summera en vecka av bra möten med politiker, tjänstemän och vanliga besökare. Birgitta har kämpat på med seminarier och hör och häpna en rundtur i medeltida Visby där man berättade om traditioner och seder från gamla tider.
Nu är vi lite trötta, sitter i våra sängar. Skall snart gå in till ungdomarna och de vuxna på kollot. Vi har haft en härlig tid och blivit så väl omhändertagna. För Styvbarn som saknar pengar är varje kontakt viktig och Almedalen vore inte möjlig om vi inte hade vänner på ön.

Ekonomisk upprättelse är viktig, säger Maria Wetterstrand (MP) vid ett samtal med NetRotbloggruppen i Almedalen. Maria W instämmer i att upprättelsen handlar om två delar, formell offentlig sådan och en ekonomisk.
Sverige måste göra upp med sitt förflutna för att kunna gå vidare. Nu återstår att se om den rödgröna gruppen kan ena sig.

Var och lyssnade på Therese som startade Maskrosbarnen, hon berättade om familjehemligheter. Att växa upp med en mamma som var inte bara alkoholist utan också manodepressiv. Det var berörarande att lyssna och höra hur hon öppet och osentimentalt berättade om att vara barn i en familj med missbruk.

Jag rördes av när hon sa Ingen frågade någonsin hur jag som 13 åring hade det när jag satt med min mamma på Södersjukhuset, man frågade hur mamma hade det men jag som bara var ett barn glömdes bort.

Fem procent av den vuxna befolkningen är alkoholister, men närmare 50 procent berörs. Till varje missbrukare ingår fyra, barn, hustru/make, släkt vänner som drabbas i en eller annan form. Barnen är den grupp som far mest illa, ändå väljer samhället att förhålla sig passiva.
I något fall blir det också som för en medlem i Styvbarnen, att när man söker hjälp för att få komma ifrån sin dysfunktionella familj, straffas man och blir den som betraktas att ha problemen.
Samhället sviker barn till missbrukare flera seminarier i Almedalen tog upp frågan och konstaterade att den ökade kunskapen inte är det samma som att samhället aktivt hjälper. Det samhälle som skall vara barnens beskyddare blir svikare.

I övrigt har Almedalen varit på ett strålande väder, långa dagar för mig och Birgitta. Vi är bara två kvar och vi delar ut flygblad pratar vanvård och springer på seminarier.
I morgon fredag är vår sista dag. Klockan 0300 åker vi hem. Förhoppningsvis kommer en liten slutrapport i morgon. Tills dess ha det bra och var rädd om sommaren.

Almedalen är politikerveckan. Ingen av politikerna har än så länge nämnt de sociala frågorna i sina tal. Självklart är vanvårdsfrågan bara en liten del, men mot bakgrund av att vanvården fortsätter hade det kanske varit på sin plats.

Styvbarn träffade Peter Eriksson, språkrör för MP och han lovade att ta upp frågan om ekonomisk ersättning med den RödGröna gruppen. Peter Eriksson har tidigare uttalat sig i SVT:s morgonsoffa om att han tycker att vanvårdsgruppen skall ha ekonomisk ersättning. Vi får anledning att återkomma till detta.

Temat Sociala insvesteringar återfanns på två seminarier, intressant så tillvida att Norrköpings kommun är den första kommunen i landet som startar en social investeringsfond. En fond som ska kunna bidra till att öka insatserna för barn i tidiga år istället för som nu...pengarna satsas när loppet är kört eller också skickas ungdomar och utsatta runt i systemet utan att någon tar ansvar.

Sociala investeringar är lika viktiga som att investera i VA och Avlopp eller andra sk tunga områden. Norrköping satsar 36 miljoner för 2010.

Mer om Almedalen i Morgon...
Anne

Almedalsveckan tuffar på, från strålande sol till lite mulen dag för att idag vara en strålande soldag i Visby. För samhällets styvbarn är det lite av premiär även om vi varit här tidigare år, men nu hade vi två egna seminarier (Läs Benny från första dagen)

Seminariet kring Vanvården med Göran Johansson, chef för vanvårdsutredningen, Cecilia Sjölander, chef för program- och utredningsenheten vid Barnombudsmannen, Gunilla Wahlén, riksdagsledamot Eva Collberg, från socionomer inom familjehemsvården. Moderator var Benny Jacobsson.

Samtalet handlade mycket om att undvika framtida vanvård, hur man kan förbättra regelverk och lagar för att juridiskt säkra unga som omhändertas. Göran Johansson berörde dock några siffror ur delrapporten (14 jan 2010) där det redovisas att 61 procent av kvinnorna i delrapporten utsatts för sexuella övergrepp och 42 procent av männen. 25 procent i gruppen lever med ständiga tankar kring självmord och 1/4 saknar betyg från slutförd skolgång.
Omhändertagna barns hälsa och bristande skolgång är även idag ett stort problem, skolorna saknar förmåga att ge den här gruppen ungdomar de stödinsatser som behövs.

Gunilla Wahlén avgående riksdagskandidat för V och själv en ur vanvårdsgruppen, tog upp bristen på uppföljning och samhällsansvar för ungdomar som passerar 18-årsgränsen. Fattiga barn, sa Gunilla tvingas att välja mellan kanske träningsskor eller bad, men ungdomar som varit placerade har sällan ens de valmöjligheterna.

Panelen var överens om att Samhället måste ta ansvar för ungdomar som är omhändertagna betydligt längre. Samhället har omhändertagit för att ge dem en bättre möjlighet, det ansvaret kan inte avstanna innan man ens hunnit sluta skolan. Det behövs skyddsnät för den här gruppen, samma skyddsnät som ungdomar som bor kvar hemma har.

Det behövs också en större träning och kunskap för att klara livet som vuxen. Detta skulle kunna ske i familjehemmen på samma sätt som man tränar sina egna barn. Också placerade barn behöver testa vingarna och ha möjlighet att komma tillbaks till något – tex en familj.

När det gäller begångna brott som försumlighet, bristande tillsyn visar delrapporten på att det tidigt fanns lagar som relgerade placerade barns rättigheter. Tex gav socialstyrelsen redan 1913 ut föreskrifter om hur man samtalar med barnen utan inblandning av fosterfamiljen. Ändå betraktas just samtal med barn på deras villkor som något nytt.

Men det handlar inte bara om att följa lagarna. Kommunerna kan idag bryta mot lagen utan risk för sanktioner när det gäller sociala frågor. Göran Johansson menade att hur många lagar vi än har i rätt riktning som skydd för barn, har det ingen verkan om inte kommunerna kan ställas till svars. Med andra ord kravet som bla Samhällets Styvbarn diskuterar att barn som utsätts för vanvård idag självklart skall ha rätt till skadestånd nu och inte behöva driva sin fråga om 30 år.

Eva Collman sa också att placerade barn skall ha en FRIBILJETT till terapi och sjukvård att kunna använda i vuxen ålder. Problemen uppstår inte när man är 12 år utan kommer i vuxen ålder, sa Eva Collman.

På temat Samhället är en dålig förälder (arrangör Socialstyrelsen) tog upp i stort sett samma problematik och det efterföljande på temat Vanvård av placerade barn, vad har vi lärt av historien visade att mycket av det som delrapporten kring vanvård tagit upp i och för sig fått stora rubriker men kanske inte genomslagskraft i det praktiska arbetet på socialbyråerna. När det gäller tillsynsansvaret för HVB och SIS hem lovade Håkan Ceder som är ansvarig på Socialstyrelsen att detta skall fungera bra. Han hade dock en liten oro över att kunna prata med ungdomar och vinna deras förtroende kanske inte låter sig göras på en kort tid. Man behöver vistas kanske en dag för att kunna nå resultat, sa Håkan Ceder.
Samhällets Styvbarn stöttar den utökade och nya tillsynsregeln, men stöttar också det som BO fått fram genom samtal med omhändertagna barn, att man vill ha en fristående person att kunna vända sig till. Någon som inte är involverad i social- och statlig förvaltning.

[Kerstin Hamreby]

Almedalsveckan har då börjat. 800 arrangörer genomför 1396 arrangemang under sju dagar. Detta är tredje året som Samhällets Styvbarn finns med på Almedalsveckan, men första året vi genomför egna arrangemang.

På söndagen, 4 juli, höll Samhällets Styvbarn ett seminarium om "Kvinnor inom den sociala barnavården ur ett könsmaktsperspektiv". Deltagare var universitetslektor Kerstin Hamreby från Institutionen för socialt arbete vid Umeå universitet. Hon har forskat kring flickor och pojkar inom samhällets barnavård. Deltog gjorde också författaren Sofia Rapp Johansson, känd  för "Silverfisken" och "Tills skulderbladen blivit vingar", böcker baserade på en  utsatt barndom. Andra deltagare kom från de politiska partierna: Christer Engelhardt (S), gotlänning i Socialutskottet, Magdalena Andersson  (M), ordförande för Moderatkvinnorna och ledamot av Socialutskottet, Viola Furubjelke (S), Socialdemokratiska kvinnoförbundet, samt Jan Lindholm (MP) och Katarina Michanek (Fi).

Åhörare och deltagare hälsades välkomna av Anne Skånér, som var  moderator.
Som en inledning till diskussionen visades några avsnitt ur Tomas Kangers film "Barnhemmens döttrar", som förvånande många av de närvarande inte hade  sett. Vi får hoppas att SVT väljer att sända filmen igen.

Några axplock ur diskussionen:
Kerstin Hamreby fick börja och tog avstamp i historien. Hon tog upp hur Karolina Widerström vid Fattigvårdskonferensen 1906 krävde att samhället skulle stötta mödrarna så att de själva kunde ta hand om sina barn och slippa samhällets ingripande. Det tog lång tid innan Widerströms idéer började förverkligas. Idag återstår ännu mycket. Barn- och hemkunskap är nedprioriterat i skolan - vad betyder inte det för unga mödrar, som kanske står utan familjenätverk.

Diskussionen handlade bl.a. om institution kontra anhörig. Skall man välja stöd åt anhöriga eller skall man välja institution, när ett barn omhändertas?
Jan Linderholm (MP) tryckte på att stöd måste ges familjen innan samhället måste ingripa med omhändertagande. Man ska inte omedelbart välja institutionsvård. Kanske finns det far- eller morföräldrar.
Viola Furubjelke (S) framhöll att syftet med institutionerna varit gott. Man tänkte sig att det skulle ge barnen trygghet, i stället för släktingplaceringar som man såg som slutenhet utan insyn.
Magdalena Andersson (M) tog upp att samhället har en stor skuld till dem som tidigare varit omhändertagna, men att vi riskerar att bygga upp en ny skuld till de unga. Det är svårt att veta vad man ska göra, eftersom det går trender i den sociala barnavården. Ibland är familjehem det bästa, men sedan slår pendeln över till att institutioner med professionella människor är bäst. Men sedan påtalas behovet av kärlek och värme, och pendeln slår tillbaka till familjehem. Hon ansåg att vi måste se på nätverken kring barnen. Vad kan de göra?

Diskussionen handlade också om kunskap. En professor yttrade i filmen att samhället agerar i blindo, att man inte vet vad som är bäst, eller vad som ger bäst resultat. Katarina Michanek (Fi) tog därför upp behovet av kunskap om olika metoder i omhändertagandet. Hon framhöll att vi måste använda de omhändertagnas egen kunskap, inte minst de som intervjuats av vanvårdsutredningen.
Kunskapsbehovet togs upp av fler av de deltagande. Christer Engelhardt (S) berättade hur han som ny fritidspolitiker hamnade i socialnämnden med kravet att ta ställning i individfrågor. Det var inte lätt. Problemet är inte rikspolitiken, där finns alltid möjlighet att ta fram kunskap.
Istället är det bland lokalpolitikerna i nämnderna, som bristen på kunskap visar sig. Viola Furubjelke (S) höll med, Socialutskottet kan kalla till sig vem som helst för att få kunskap, det är värre i kommunerna. Kunskapen finns men det finns en övergud i allt – ekonomin.
Kerstin Hamreby tog upp hur det idag görs studier på flickor ur ett könsmaktsperspektiv, men att det finns få undersökningar om pojkar ur detta perspektiv.

Flera deltagare tog upp hur det finns en rädsla för att söka hjälp. Med erfarenhet av att vara omhändertagen kanske man drar sig för att söka stöd, sa Christer Engelhardt. Sofia Rapp Johansson sa att hon som pappersbarn känner att hon måste vara en så mycket bättre förälder. Det känns som om samhället bara väntar på att man ska trampa snett. Detta är det största misslyckandet, ansåg Katarina Michanek. Samhället ska vara vår största vän, inte vår största fiende. Att flickor reagerar med att se samhällets om fienden, beror på hur vi hanterat dem. Kanske inte av elakhet, men för att vi inte har vetat bättre.

Så finns det ett socialt arv av könsmaktskaraktär i omhändertagandet? Deltagarnas åsikter var delade, eller snarare osäkra. Flera framhöll att det är inte bara handlade om arv. Jag tror inte på arvsynd, sa någon. Barn ur goda miljöer kan behöva omhändertas, barn ur svåra miljöer kan klara sig bra.  Slutsatsen blir väl att här behövs mer kunskap.

Flera av veckans seminarier och arrangemang berör frågan om utsatta eller omhändertagna barn. Detta visar att våra frågor är aktuella även för andra organisationer. I mån av tid besöker vi dessa arrangemang och deltar i  diskussionen.

På måndag ska vi träffa styvbarn på Gotland och på tisdag har vi ett eget arrangemang om vanvården

Det blev en intressant eftermiddag kring temat Vanvård som Röda Korset anordnade i Stockholm. Ett 40-tal deltagare fick lyssna på bla Göran Johansson från Vanvårdsutredningen som pratade kring delrapporten och utredningsarbetet. Moderator för sammankomsten var Bengt Westerberg, som mycket glad över uppdraget påpekade att han inte kan så mycket och nu fick en chans att lära sig mer i frågan. Sara Roxell från Sveriges Landsting och Kommuner, pratade kring temat kvalitetsutveckling inom social barn- och ungdomsvård. Ett av de viktiga dokument som ligger till grund för SKL, i det arbetet är bla erfarenheterna från Vanvårdsutredningen och Kerstin Wigzells, Barnvårdsutredning.


Det finns 2 miljoner barn i Sverige varav 56 000 har någon form av behov för öppenvårdsinsatser. Ca 23 000 barn placeras eller omhändertas och den gruppen utgör 1 % av samtliga barn. Fördelningen mellan fosterhem och HVB hem ligger på 2/3 vardera alltså ganska jämt fördelat. Den totala kostnaden för sämhallets insatser ligger på 13 miljarder kronor, vilket Sara Roxell menar stä ller krav från samhället på att insatserna är kvalitativt garanterade.


SKL arbetar inom fem olika områden, som modell för kvalitetsutveckling av barn- och ungdomsvård, öppen jämförelse mellan olika kommuners sätt att arbeta, uppföljningsmetoder for HVB hem, förbättra barnens hälsa och skolutveckling. Känt är att gruppen placerade barn har sä mre hälsa och sämre resultat i skolan. Det senare trots att barnen är normalbegåvade.
Sara Roxell talade även om Brukarinflytande, barns rätt att uttala sig och bli lyssnade till när det gä ller deras uppfattning om t.ex familjehemmet etc. Det var också barns inflytande som stod I fokus när Karin Blomgren från Rädda Barnen redogjorde for Rädda Barnens undersökningar bland barn placerade I familjehem. Det barnen påpekat och som ligger I linje med vad som Samhällets Styvbarn för fram, var bla att ha någon som inte är kopplad till socialtjänsten som kan finnas som stöd under tiden man är i familjehemmet. Barn far illa, sa Karin Blomgren och pekade på att 425 000 barn berörs av alkoholmissbruk I familjen, 190 000 barn ser någon familjemedlem bli misshandlad, 100 000 barn har någon förälder som lider av psykisk sjukdom, instabilitet.
Barnvårdsutredningen föreslår visserligen att varje barn skall ha en egen socialsekreterare som fö ljer barnet hela tiden, och inte är kopplad exklusivt till familjehem eller placering. Detta kan bli problem inte minst I mindre kommuner där sociala insatser är det första som får stryka på foten vid budgetneddragningar.


En fristående person, mentor eller guide, skulle kunna bli ett kompliment.
Oanonserade besök I familjehem och HVB hem är ingen garant för att det inte finns utrymme för vanvård, det behövs betydligt mer än så och absolut viktigast, att man lyssnar på barnen och tar deras uppgifter på allvar. Att barn inte tas på allvar, var en del av kritiken från just barnen, I de utredningar Rädda Barnen redovisade, Undertecknad talade kring Kvinnor I Vanvården ur ett könsmaktsperspektiv. Flickorna var inte bara utsatta I egenskap av att vara instituions- och fosterbarn utan också en del av dåtidens kvinnosyn. Min diskussion går ut på att pojkarna med samma bakgrund kunde gömma sig I manliga kollektiv där man hade bla synen på kvinnor gemensamt samt det sociala arvet inom gruppen för vanvård. Men jag tänker inte redogöra för hela den frågan här.


Dagen avslutades med Marie Olsson, som sjöng egna låtar till eget ackompanjemang på gitarr. En mjuk avslutning på en mycket givande eftermiddag.
Nästa vecka sker motsvarande möte I Göteborg.
Kommentarer: 0