nationell adopt en lösning av många

[anneskaner]

Denna artikel var införd i decembernumret av tidningen Socialpolitik 2008.

Nationella adoptioner eller inte? Frågan har väckts och inte oväntat fått både mothugg och positivt gensvar. Frågan är inte lätt och i den negativa debatten framställs förslaget som tvångsadoption. Första bevekelsegrunden är att, alla är inte bra eller ens lämpliga som föräldrar. Den andra är att vi inte äger våra barn, vi har ansvaret att ge barn all grundtrygghet och fostran som krävs för att de skall kunna fungera i samhället på sina egna villkor.
Det är med andra ord i mina ögon inte en rättighet att ha barn utan ett privilegium och förtroende. Då bägge de barn jag och min f.d. man har är adopterade är jag mer än medveten om detta. Inte så att man som adoptivförälder är felfri utan för att det var ett så oerhört stort ögonblick att få möjligheten till att adoptera.
Min son kom när han var 5 år som fosterbarn till mig och min dåvarande man. Min tanke när jag såg honom, var att jag, kan inte tänka tanken att han skall lämna oss.
Bakgrunden till min reaktion hör givetvis samman med min bakgrund som barn- och fosterhemsbarn. Som liten skickade min pappa runt mig till åtskilliga fosterfamiljer, för att slutligen lämna mig på barnhem. Barnhemmet hittade ett fosterhem i södra Sverige där jag stannade från och till upp till 13 års ålder. Jag trivdes i min fosterfamilj, de gav mig trygghet och värme samt fyllde min barndom med det jag saknade från min biologiska pappa. Det fanns bara ett problem, jag förväntades att glömma min biologiska släkt och fullt ut bara se min nya familj som den enda.
Min pappa erbjöd att de skulle få adoptera mig som julklapp, men efter en viss tanketid sa de nej just för att min koppling till mitt ursprung var för starkt.
När jag var 14 år sa jag i en intervju med någon på Sveriges Radio att jag skulle adoptera mina barn, anledningen var helt enkelt att jag bara hade sett barn som var övergivna av både samhället och föräldrarna.
När vi adopterade vår son, adopterade vi också hans biologiska ursprung. För mig skulle det varit fullkomligt omöjligt att tvinga någon att glömma sitt ursprung. Som barn växer vi upp, om än under inte alltid under socialt acceptabla förhållanden, med ett biologiskt ursprung som inte kan tas ifrån en. Skillnaden ligger givetvis om det är spädbarn som vårt andra adopterade barn från Indien, som bara var sex månader.
Större barn har en färdig familj med sig och det är barnen som måste avgöra hur den kontakten skall se ut. I vårt fall satte vi gränser som ovillkorlig nykterhet som enda villkor.
Nationell adoption är en möjlighet att förhindra att barn kastas runt i olika fosterhem, bollas fram och tillbaks mellan föräldrar och fosterhem. Ju äldre barnen blir ju mindre intressant blir det för svenska familjer att adoptera, eftersom ersättningen ofta är ganska bra tillskott till hushållskassan. Barn som bollas fram och tillbaks förnekas det viktigaste av allt – grundläggande trygghet och rätten till att bli en fullvärdig familjemedlem. De saknar värde som barn och blir slutligen en belastning för samhället som inte vet hur man skall rätta till misstagen.

Rätt hanterat och med adoptivföräldrar som förstår vikten av barns historia är jag övertygad om att många familjer med sociala problem skulle acceptera en adoption.
Det skulle kunna ge barnet det bästa av två världar. En stabil adoptivfamilj och en biologisk familj, som när de träffar sina barn mår bra och kan ge det bästa just då.
En annan väg, om inte adoption fungerar är att barn skall ha rätt att återvända till sitt tidigare fosterhem. Här får samhället se till att det finns utrymme för en sådan möjlighet. Min absoluta övertygelse är att de ungdomar som idag misslyckas och blir föremål för i bästa fall insatser från samhället, skulle ha haft en lyckligare utgångspunkt om de fått stanna i en och samma fosterfamilj. När det gäller missbruk är oftast drogerna betydligt starkare, än de barn som finns med. Och som det görs idag – sluta drick, sluta knarka så får du tillbaks dina barn är att ge missbrukaren en ny drog, barnen.
Barn är inga substitut för vuxnas misstag. Missbruk och kriminalitet är ett problem som bara kan ”botas” med att missbrukaren bestämmer sig för att för sin egen skull sluta med droger alternativt kriminalitet.

Förhoppningarna om att det skall ske en radikal och positiv förändring är emellertid i dagsläget inte särskilt ljust. Möjligheten att sy ihop paket mellan ev adoptivfamiljer, biologiska familjen omöjliggörs då socialtjänsten saknar nationell samsyn, brister i barnperspektivet och politisk tydlighet.
Hur kan det komma sig att två närliggande socialdistrikt i t.ex. Stockholm har helt olika policys och tolkningar om vad som gäller för omhändertaganden eller inte omhändertaganden av barn?
Ett annat grundläggande problem i hanteringen av placerade barn är socialsekreterarna själva. Ett barn som under flera år är placerat eller föremål för samhällets vård, löper risken att med jämna mellanrum konfronteras med ett antal nya socialtjänstemän.
Varje ny tjänsteman har en egen tolkning och uppfattning om hur barnet skall skötas. Var finns kontinuiteten och tryggheten för barnet och fosterfamiljerna!
Jag minns hur min fostermamma kände sig allt mer underlägsen och osäker när det uppstod problem och hur hon ombads ringa till Stockholm för att få råd. Jag hade ingen dålig fosterfamilj med dåtida mått sett, men i händerna på barnavårdsexperterna i Stockholm förvandlades hon till en tillfällig omhändertagare som aldrig vågade fatta ett eget beslut. Allt i rädsla för att hon skulle göra fel. Detta är 55 år sedan och inte mycket har ändrats.

Bristfällig tillsyn och kontroll av fosterhem. Panikplaceringar i HVB och Storfosterhem löser socialförvaltningarnas problem men inte barnens. Tonårsproblemen flyttas runt för att slutligen slängas ut den dag de är myndiga. Socialtjänsten har gjort sitt yttersta, eventuell kritik stoppas av den behändiga sekretesslagen som används allt mer för att skydda bristande insatser och misstag, inte av omtanke om den det berör.
Vi skulle kunna tro att medias bevakning och granskande program skulle bidra till en förändring eller krav på förändring. Men inte heller detta hjälper. Media har lika lite omtanke om dem det berör som samhället i övrigt. Varje socialreportage är en rubrik som snabbt försvinner allt efter att nyhetsflödet flyter på. Och misstagen kan upprepas i det oändliga utan att media hakar på nya fall.
Det är inte media som skall lösa de sociala problemen, utan beslutsfattare, sakkunniga och forskare. Med gediget bistånd av lekmän med lång praktisk erfarenhet och vana i att arbeta med barn och ungdomar.
Det finns några hundratusen s.k styvbarn i det svenska samhället, vuxna barn som blivit bestulna på sin barndom. Nu reser de sig och kräver upprättelse för de år som skulle varit deras lyckliga,  men som för många blev deras olycksår. Med den socialpolitik och brist på barnperspektiv som vi har idag kommer vi att förädla fram nya styvbarn med stulna barndomar som i sin tur en dag kommer att kräva sin upprättelse.
Är det inte dags att Sverige som anser sig vara föregångsland när det gäller synen på barn börjar granska sig själva. Är det inte dags att titta i historiens backspegel och försöka dra konsekvenserna av sitt handlande eller brist på handlande?