Ångestladdad intervju!

[Bonzo]

Nu har jag också äntligen kommit iväg på en intervju.
Det var ångestladdat i alla faser - före, under och nu efteråt. Intervjuarna försökte nog vara så proffsiga de kunde men en viss misstro mot vidrigheterna man varit med om kunde jag se – har det verkligen varit så jävligt som han säger?
Tyvärr så var det ännu värre, under de tre timmarna togs inga pauser även om jag erbjöds detta i vissa skeenden av intervjun, men jag hade så mycket att berätta om vad som hänt så ingen tid fick spillas men jag glömde ändå bort mycket.
Att döma av reaktionerna från intervjuarna så överraskades de av hur lågt människor kan sjunka för att plåga barn och hur uppfinningsrika de vuxna kan vara för att hitta på nya sätt att förnedra och förödmjuka barn.
En överraskning verkade också vara vad som kan hända i den mycket slutna värld som ett barnhem innebär – inte ens i dag år 2009 är socionomernas utbildning och kunskaper tillräckligt bra för att inse detta. Naiviteten är stor.

Nu kom tyvärr inte allt med i intervjun, efter 15-20 ”fosterhemsplaceringar” tappade intervjuarna nog ibland lite av fokus och pratade om vem som var ansvarig för vanvården, barnavårdsmyndigheterna eller fosterhemmen (= förvaringshemmen) utan att inse att de sociala myndigheterna faktiskt hade ansvaret under alla 17-18 år som de fraktade mig runt till och från olika ställen i Sverige.

Löftet att få komplettera min intervju kommer jag definitivt att ta på allvar och eftersom ingen tidsgräns då längre finns så kommer det att bli en mycket eftertänksam procedur innan jag sätter min kråka under dokumentet.

För att summera så var det mycket jobbigt för mig med intervjun men kan det förhindra ett upprepande av helvetet på barnhem och i de s.k. ”fosterhemmen” för andra barn så har jag gjort vad jag kan.

Livet har faktiskt varit (och är ibland även nu) riktigt jävligt ibland för en del av oss barnhemsungar, det är fruktansvärt hur vi blev behandlade och det har satt sina spår.